Att navigera i skärgården är inget för supertankerbefäl...

På äldre dar hade jag börjat segla i närfart som skeppare. En redare med en nyköpt mindre lastbåt anställde mig för att skeppa timmer från östra Finland till Pargas i den västra delen av landet.
Vi var två man i besättningen, en matros, en allt i allo kan man väl kalla honom och undertecknad som hade ansvaret.
Redaren var en relativt ung överstyrman som seglat i supertankers. Hans ambition var att stanna iland och tjäna sitt levebröd som chef för sitt eget rederi. Kontoret hade han hemma i sin lilla tvåa i Helsingfors.


Vi hade lossat första lasten i Pargas och avgick tomma mot Hamina. Den här gången var redaren med och han ville föra befälet över fartyget den här resan. Vädret var bra, en frisk vind blåste ut från land när vi anlände till Hangö skärgård, sent på natten. Ett myller av fyrar blinkade, färgerna varierade mellan rött, grönt och vitt. Redaren kom in i styrhytten där jag  var i färd med att styra båten i den ganska trånga farleden, just då hade vi en fyr alldeles inpå oss om styrbord som blinkade rött, en annan lite längre bort var grön, medan den jag höll kursen på var förstås vit... Redaren blev som galen då han såg den röda fyren nästan vid vår bredgång och han rusade fram, slog av maskin och skrek att"ser du inte att det är rött för fan"! Jag påpekade att det skulle vara rött där på sidan men att vi låg på kurs... Han lyssnade inte på mig utan skrek och härjade av bara den.
Båten var ju olastad och låg högt i vattnet, vinden drev den inåt ön med det röda ljuset och snart nog kände vi grundstötningen och fastnade på botten... 
Nu vart redaren helt tokig, han anropade kustbevakningen i komradion, skrek "mayday" och höll på. Det gick inte all lugna honom förrän jag gav honom en örfil och då började den stackarn att gråta, han bönade mig om att ta grundstötningen på mig... Han skulle betala bra inte ville han bli av med sitt befälsbrev...
Dagen därpå undersökte dykare från kustbevakningen båtbottnet, konstaterade att allt var OK och vi drogs från grundet av kustbevakarna. Till råga på allt beställde redarn lots ombord för att lotsa oss igenom Hangöfaret... När lotsen lämnade sa han spydigt till mig att hålla dom röda och gröna "pinnarna" på varsin sida om båten... Jag har aldrig skämts som just då!


Kontentan av det hela är att befäl från dom "stora fartygen" ska hålla till långt ute på havet där man navigerar med"lakan" och tar lots långt ut till havs, eller innan dom går in i Stora Bält som vår matros sa. Även han hittade i skärgården...
Fotnot: jag nämner inte fyrarna vid namn eftrsom jag inte kommer ihåg alla deras namn längre.