En resa till arbetet (fartyget)

Jag och den nya kockeleven flög från Stockholm till New York för vidare befordran till Detroit där vår båt skulle ligga och lasta. Eleven var 16 år och hans föräldrar hade följt honom till Arlanda. Det var hans första jobb till sjöss och han var ju ivrig att få komma till båten, men också USA drog.
Efter mellanlandningen i NY Kennedy Airport flögs vi med helikopter till La Guardia Airport och kom till Detroit på eftermiddagen. Ingen mötte oss där som brukligt var så jag gick till informationen för att få råd om mäklaren och något hotell att bo på över natten.
Det råkade sig att en polisman, klädd i westernhatt, med handen på revolverkolven kom fram till oss, där vi stod vid infodisken och frågade hur det stod till. Vi såg väl suspekta ut antar jag, men efter en stund fick vi adressen till ett litet motell där vi kunde stanna över natten.
Innan vi åkte till motellet gick vi in på en restaurang för en bit mat. Killen jag reste med blev intresserad av trafiken utanför krogen och medan jag drack kaffet efter maten gick han ut på gatan. Det dröjde inte länge förrän han kom in igen och med andan i halsen sa: "Kom ut och titta så många jänkare det åker omkring här!"
Jag förklarade att i Detroit är konstigare att se en Volkswagen än hundra Linkolns.
Vi fick vänta i tre dygn på båten som var försenad men mäklaren betalade motellet och uppehållet. Jag fick tag på honom dagen efter vår ankomst.

M/S Nordic Wasa lastade skrotbilar för Venezuela...   Bilden är på m/s Singö

Det är ingen dans på rosor till sjöss...

När jag började segla, till sjöss... Klicka här om du vill se
Så lät Evert Taube då han sjöng om haven de sju. Jag har farit runt jorden flera varv och sett det mesta av det livet. Det är ingen dans på rosor kan jag lova, även om det är lugnt ibland så blåser det upp fort och stormen är över en i ett huj...
Det pratas om sjömansromantik, superier och tjejer i varje hamn, men hur det än är så är sjömännen hjältar som bör uppskattas efter vad dom gör och hur dom gör det. Att arbeta på ett fartyg är alltid förenat med dödlig risk, du är ju ute på enorma hav med allt vad det bär med sig, stormar, orkaner, tyfoner som i sin tur kanske förorsakar förskjutningar i lasten och hur farligt lever inte dom som måste ut och surra det förskjutna som far omkring i lastrummen som projektiler.
Detta händer inte alltid, tvärtom, men när det händer...Det kan bli blackout i maskinerna, vilket ju inte är det bästa, i synnerhet om man seglar nära kusten och fartyget är manöverodugligt och vassa klippor skymtar en bit mot land. Då kan hjärtat åka upp i halsgropen...
  Jag skriver inte detta för att skrämma de unga som kanske tänker sig ut på haven.
Det är bara som en inledning för att uppmärksamma om dessa hjältar som med livet som insats arbetar för att transportera gods mellan länder i världen. Tänk dig själv att vara i en plåtask ute på oceanen utan komma någonstans. Det skapar sammanhållning om inget annat, man är som en familj...