Tidsfördriv ombord i en oljetanker förr

Jag minns när vi på 60-talet stävade mot Baku i Svarta Havet för att lasta olja. Det var lördag eftermiddag, i slabben hade vi handlat det vanliga, sprit och cigaretter, ja och lite öl också.
Redan före maten hade kortspelet kommit igång, vi spelade poker under weekenden, det började med småmynt men allt efter spelets gång ökade summorna och när pengarna tog slut kom cigaretterna fram...
Det var roligt att se någon satsa en limpa cigg. Man slog limpan i bordet för att understryka värdet i satsningen, det kunde ligga tio tolv limpor cigaretter i potten och vinsten vandrade från man till man.
Spelet kunde hålla på hela weekenden, man skålade och skrålade, cigarettpaketen bytte ägare och på måndag morgon var pokerspelet över för den gången. Spriten var slut och arbetsveckan låg framför oss...
Man tänkte aldrig på att vid varje satsning av cigaretterna då de daskades i bordet, rann tobaken ur ciggen och när man tände på var det nästan bara pappret som ju brann direkt och brände läpparna  på den tilltänkte rökaren...
- Tänk er en fyllesjuk, skakande sjöman som med darrande händer tänder en cigg som bara blossar till och sedan är slut, den orakade skäggstubben luktar bränt och svedan i läppen gör ju inte humöret bättre...
- Nästa lördag är det samma spel igen, om man är ute på sjön vill säga. Men kul var det...

                                              

Fötter och papegoja, en dålig kombination?...

En ny tredje styrman mönstrade på och installerade sig i sin hytt midskepps i befälsutrymmet. 
På kvällen befann jag mig i befälskorridoren och blev inbjuden på en drink av den nye styrmannen, en ganska ung kille som gjorde sin fjärde resa som befäl efter skolan i Mariehamn.
 - "Kom in på en whiskey" sa han och jag klev in så klart, en hutt var ju inte något man tackade nej till på den tiden...
Men då jag klev in över tröskeln slog en så hemsk stank emot mej att jag ryggade tillbaka och gick ut i korridoren igen.
-"Vänta" sa styrman, "jag förstår dej, men kan inte hjälpa att det luktar, jag kommer ut med drickat".
Så förklarade han att han bytte strumpor sju gånger per dag, lika många fottvättar men inget hjälpte. Ingen läkare hade kunnat hjälpa honom heller sa han...
Medan vi drack whiskeyn ute på däck berättade han om sin olycka. I förra båten hade hans hustru lämnat honom efter ett besök ombord. Han hade då fått ärva en papegoja av den som han avlöste och den fågeln blev hans olycka...Den hade blivit lärd att säga "klä av dig älskling", vilket den gjorde var gång någon kom in i hytten...!
Och det var just det den gjorde då frugan glad i hågen kom för att träffa sin kära fotstinkande styrman. Hon trodde inte på förklaringen att det var förre styrman som lärt gojan detta till en början, men efter en massa brev både från sin man som från andra ombord, tog hon sitt förnuft tillfånga och förlät mannen...    


En mycket bra och trevlig styrman som hade sina besvär, men bekämpade dem så gott det gick. 
Jag hörde aldrig om han blev botad från sin fotsvett som var något av det värsta jag varit med om...

                             


                                                   

Krock med val

Vi satt i mässen och åt lunch i godan ro. Snacket gick som vanligt pendlande mellan dåliga och bra skeppare, bra och dåliga erfarenheter av olika båtar eller så retade vi någon som hade hittat en inte så vacker tjej i föregående hamn...
- Plötsligt small det till och hela fartyget skakade till så matkärlen åkte i durken...
Va fan, har vi kört på grund, var den första tanken och vi rusade ut ur mässen, ut på däck där det enda vi såg var hav och horisont...
Fartyget låg stilla och rullade lätt i sidled av vågorna. Vi hade kört på en val som hängde kvar på bulben helt stilla. Kanske ryggraden var knäckt, kanske den bara var chockad, men den rörde sig inte...
Som tur var för oss lossnade valen då båten backat en bra bit och sjönk mot djupet...
Den var en best på flera ton, men båten klarade sig utan skavanker och vi fortsatte vår avbrutna resa...

En upplevelse av något mera sällan upplevt!?           

Giftormar i Rangoon, Burma...

Här i Sundsvall hade en giftig orm smitit från sin monter och hittades först efter att golv rivits i flera lägenheter...
Det kom mig att minnas en gång i Rangoon då vi satt utanför en bar och tog igen oss efter några öl för mycket...
Vi satt lutade mot barväggen i den stekande värmen,ett par hade somnat (slocknat). Helge som vaknade till knuffade mig med armbågen och pekade ut på vägen. En jättlik orm slingrade sig långsamt fram, huvudet var höjt som ett periskop på ubåt. Den var över två meter lång och gled majästetiskt fram...
Ingen av oss rörde en fena, vi satt blickstilla och stirrade...Det var tur att dom slocknade inte rörde sig då, man kan ju aldrig veta med ormar...

Sådana kobror fanns det mycket av förr i Burma, ormtjusare fick sig några slantar på att visa upp sig med dessa reptiler.      

                                                

Birger Jarl 1972, ett vackert fartyg byggt 1952 till Olympiaden i Helsingfors

Visst var hon vacker, den gamla "damen". Till skillnad från de stora "galleriorna" som nu trafikerar mellan Sverige - Finland.


Efter min praktiktjänstgörning på Finnboda varv, för att få mitt maskinistbrev, fick jag jobb i Birger Jarl som matros. Det var en bra båt att jobba i och besättningen var toppen.
Kojerna var för korta för mig, men det fixade vi med att såga ut en lucka i fotändan så jag kunde sticka ut mina fötter och sträcka på kroppen vid behov.


En av skepparna kallades för "Kapten whisky sour", hans intagande av minst två flaskor whisky per dag var orsaken till detta namn...
 - Vi fick vara med om mycket under mina fyra månader ombord. En natt fick vi det stora nöjet att bura in en kriminalkommissarie från Stockholm, då han naken sprang och jagade sitt fruntimmer, likaså naken, längs korridorerna, hon skrikande på hjälp: "Han våldtar mej" hördes långa vägar. Vi hade inga vakter då, utan det var vi i manskapet som fick sköta den biten. -"Jag är kriminalkommissarie för fan" sa snubben då vi gav honom en filt att skyla sig med och sedan låste vi in honom i arresten. -"Desto bättre" var det någon som sa då.
Kommissariens dam låste vi om i deras hytt och hon trodde nog att det inte gick att öppna dörren, för hon kom inte ut förrän på morgonen då den snopne polisen återvände eskorterad av en matros...Det var ju kul för oss att prata om i mässen efteråt.


En annan gång var det en ledsen man som satt i första klassbaren och drack fyra rena stora glas wiskey, för att sedan gå akterut från baren, till flaggstången som var belägen på övre däck och där tog han av sig skorna, ställde dom prydligt bredvid sin medhavda portfölj och så hoppade han överbord...!
Detta hände strax efter Oxdjupet i Stockholms skärgård. 
Barmästarn larmade bryggan och vi fick ut motorlivbåten som inte gick att starta den gången.
Det blåste friskt och vi rodde och rodde, till slut dök hans huvud upp och vi grabbade tag i den fräsande och spottande desperata mannen och drog upp honom...
Han svor och skrek åt oss: "låt mej vara, jag vill bara dö"... Men vi drog honom ombord, han fick byta till torra kläder och vi fortsatte...
Det slutade inte alltid så lyckligt, oftare hittades inte de stackarna alls...

Billig sprit i Rijeka, forna Jugoslavien

Dagen före midsommarafton låg vi i Rijeka och lossade.
Några av besättningen var iland och handlade...
Strax före avgång kom de "handlande" ombord och bar på tunga kassar som kluckande och klingande lät som glasflaskor! - Aj aj aj, det var tjugo stycken en liters flaskor med ren sprit, 96%-ig dessutom...
Ja, vi skulle fira midsommar ute på havet och dagmännen var lediga i flera dagar...


Firandet tog fart efter maten, några bar ut en filt och bredde ut den på akterdäck tillsammans med glas och kaffemuggar. En skål med is (som snabbt smalt i den gassande solen) ställdes också på filten.
Kaffegöken smakade bra i värmen (förstår inte varför), vi bryggde nytt kaffe stup i kvarten, som man säger. Isen förnyades och festen var som bäst...Den varade i dagarna tre, sedan tog den starka spriten slut. Så också de festande hjältarna...
Lyckligtvis blev ingen dålig av all sprit, alla törnade till när det var dags att jobba igen och nog gick det lite bättre att arbeta efter den midsommaren. 
Solen försvann i höjd med Lissabon och när vi kom ut på Biscaya blåste det hårt och regnade.
Men vad gjorde det. Vi hade druckit sprit som kostade kr 13:- per liter i fullt solsken...

Hur det kan vara den första dagen efter avgång...

En ung grabb mönstrar på. För första gången är han med då fartyget går ut till sjöss...
Klockan halv tolv på sena kvällen purras han brutalt av den avgående vakten för att törna till på "hundvakten".
- Först fattar han inte vad som händer, varför får han inte sova på natten?
Slutligen stiger han upp och efter en kopp kaffe i mässen, går han upp på bryggan för att göra sin debut som vakt.
- Det är skumt där uppe, inga lampor är tända, endast ljuset från instrumenten och radarn lyser upp tillvaron för de som befinner sig på kommandobryggan.
Vår unge man ställer sig på vingen för att få frisk luft i sina lungor, han känner ett obehagligt sug i magen på grund av den stora tankerns långsamma rullande på vågorna som kommer rullande snett akterifrån.
Det känns inte alls bra i magen, ett illamående som bara ökar i takt med suget av det krängande fartygets rörelser. Vågorna är stora som hus och de slutar aldrig att rulla fram och upp över tankerns däck...
Han är ljusgrön i ansiktet, det kväljer i magen. Plötsligt, utan förvarning, bara kommer spyan
forsande från magen, upp i munnen och far sedan ut över bryggdäcket i en stinkande stråle.
Killen sätter sig på huk och bara spyr i aldrig sinande konvulveringar där nere i magen...
Han vill bara dö...han skäms och mår så illa som han aldrig gjort förut. Åh, var är du mamma?
Jag vill hem!...
En förstående styrman hjälper till med att spola vingdäcket och skickade ner grabben för att ställa sig på toaletten och hulka...
Ja, det är inte alltid så roligt ombord...

Det var lördag, solen sken och det var SLABB...

Arbetet var över för oss dagmän, vi jobbade fem timmar på lördagarna, lunchen uppäten och det var dags för Slabb...( varor såldes till utförselpris )

Man står i kö utanför stewardens förråd och det vanliga man köpte var sprit och cigaretter. På den gamla tiden (1960 talet) kostade en limpa cigg och en flaska wiskey runt 20:- svenska kr.

Vodkan var mycket billigare och en back öl kostade inte mycket den heller (har glömt priset).

Många hann knappt in i hytten förrän flaskorna öppnades, att duscha kom inte på tal ännu, det fanns dom som inte tvättade sig förrän på söndag kväll...kanske...

Men på måndag var det arbetsdag igen...oj oj vad tungt det var för vissa...

Vaktgående fick snällt vänta till vi kom iland, alla kunde inte det men ofta fick dom sparken!

Vi tog ombord en rymling i Sydamerika...

Vi lastade Bauxit i Linden, Mackenzie, en trevlig stad med vänliga människor. Man seglade upp längs Mackenzie River från Georgetown, där man tog ombord lots och en hel del vackra damer!
- Folket i Georgetown tillhör de vackraste i världen. Blandningen mellan asiatisk, indisk och sydamerikansk ras har verkligen lyckats bli en succé vad gäller skönhet.


En dag kom en ung svensk grabb inklivande i mässen medan vi satt och åt. Han ville komma hem till gamla Svedala igen, efter att ha tjänstgjort i franska Främlingslegionen över ett år...
Nu hade han och en kompis från legionen olovligen dragit iväg från denna legion och vandrat från Franska Guyana, igen om Surinam (holländska Guyana)  och kommit till Linden i brittiska Guyana. - Wow vilken promenad! Dom hade gått i flera veckor. Han berättade att det som var mest skrämmande under den långa vandringen, var de svarta pantrarna som lurade i djungeln. Tro det! Dom katterna är ju mordiska av sig...


Han fick så klart följa med oss som mönstrad jungman, med den låga lönen av en krona för resan till Montreal. - Men det var många problem att övervinna innan han kom iväg.
Föräldrarna gick inte att få tag på, de hade flyttat till okänd ort, Montreal var allierad med Frankrike, grabben var ju efterlyst av franska legionen...Det var många saker att reda ut för vår kapten med de övriga befälen.
Till slut kom man i kontakt med en mormor eller var det farmor till killen och hon var villig att garantera resan till Norrköping.
Vi skulle till Detroit och lasta bilskrot efter Montreal, grabben fick hålla sig ombord så länge vi var i Kanada och när vi kom till USA kunde han flyga hem till Sverige på rederiets bekostnad.

En kul bild av det motsägelsefulla... En bar i Linden   

Jag betalade bussen med en pundsedel i London...

Som ung sjöman åkte jag buss i London och betalade med en ettpundssedel! då jag inte kunde deras pengasystem så bra .

Fördelningen Shillings, Sterling, och pennies, trepence osv. var inte vad man kunde i hastigheten...

Konduktören var en sur en och gav mig 237 st enpenniesmynt tillbaka som växel!! Tänk er dessa stora kopparmynt vägde en hel del och det var svårt att inte tappa byxorna av tyngden... Mynten var i storlek med gamla svenska femöringar, men vägde säkert dubbelt så mycket! Oj oj oj...
 Nära Piccadilly Circus gick jag in på en pub och betalade med dessa mynt för en pint öl, resten la jag i Frälsningsarméns bössa som fanns på alla pubar, den blev full den med...

 Bilden är från 1960-talet.

Biafrakriget hade börjat...

Vi låg i Lagos, Nigeria, utsidan och plimsollmärket målades av våra egna matroser. De hade firat ner målarställningen så långt det gick och utförde sina arbeten.
- Plötsligt kommer killarna uppklättrande med andan i halsen, de var upprörda över något nere i vattnet som flöt mellan kajen och fartygets utsida...Jag kikade ner och såg att en liten flicka på kanske tio år, flöt där i vattnet, magen var uppsvälld och ena ögat hade halkat ur sin håla och hon var mycket död...
Vi påpekade detta för vakterna på kajen, men de bara ryckte på axlarna och sade att om det hade varit en hund så hade dom tagit upp den, men en människa var inget värd som död...
"Låt henne ligga där, hon sjunker snart" fick vi veta. 
Det var ingen som ville måla på utsidan den dagen och inte nästa heller, för den döda tjejen låg kvar, fastnad mellan båten och kajen...
De hungrande i Biafra betalade ett pund per fångad råtta och mycket mera för större djur...


Vi fick se hur levande kor lastades ombord i de båtar som transporterade nigerianska trupper till Biafra för att slå ned de revolutionära biafranerna. Korna var föda för soldaterna.
En slinga lades runt hornen på fem, sex kor som sedan hivades upp med kran, nackarna på de stackars vettskrämda djuren töjdes ca en halv meter under lyftet. Sedan firades de ner i ett lastrum...Det var obehagligt att skåda, men vilket krig har behagliga upplevelser...
           - Bilden upptill är från krigstiden, den undre efter Biafrakriget, 1971

                                                                                              

"Ombordarna" av Ove Allansson

Ove Allansson reste med en Saléntanker till Arabviken och tillbaka för att lära sig om sjömäns beteende ombord och sedan skriva en bok om detta.
Ove Allansson har skrivit flera böcker men den här har jag särskilt i minnet för att den fick vi som gåva till fartygsbibliotekena i båtarna. Jag fick även en egen bok av Sjöfolksförbundet.
- Boken väckte diskussioner bland oss sjöfarare, många av ämnena var ju precis som det var i verkligheten, men kapitlet som handlade om brev från hemmen, utdelade efter passerandet av Kape Town där post och proviant levererades med helikopter.
Ove skrev att sjömännen som inte fick någon post alls gick in i respektive hytter och grät...
Sådant är inte så vanligt enligt min uppfattning, har aldrig varit med om det själv menar jag. Om man inte får brev på ett ställe så kommer det kanske i någon annan hamn, eller hur?
Boken är läsvärd och intressant för sjöfolk i synnerhet, man känner igen sig i det mesta och det är kul att läsa hur en "landkrabba" upplever att resa med en supertanker på flera hundratusen ton.

Har varit borta en tid

Jag har varit ifrån datorn ett tag, men ska bättra mej imorgon och komma med ett nytt inlägg om livet till sjöss sett med mina ögon.

Portugals hamnstäder...

Bilden av "Mangarella" i Leixoes är hämtad ur "Landgången"


Vi gick ofta till Portugal på våra resor till och från Västafrika med Transatlantics fartyg på -60 talet.
I Leixoes möttes vi av en midget-tjej på en bar, hon var inte mera än en knapp meter och så fin och vacker att jag inte kunde låta bli att lyfta upp henne på min axel. Kontrasten var ju stor, jag 1,92 cm och den lilla bruden var som en barbie-docka på min axel. Kanske någon annan känner igen den lilla så vackra tjejen. Hon var ingen "femmé fatale" bara en maskot för sjappet, tror hon var dotter i huset.
  Jag måste berätta om en kille, han var matros hos oss, som hade levt ett mycket utsvävande alkoholiserat liv tidigare. Han talade om att det enda han ägde fanns nerpackat i den lilla "sydkejsen", resväskan, han hade med sig till och från båtarna...
En dag då han stod på perrongen i Helsingborg för att resa till en ny båt, beslöt han att nu får det vara nog med supandet...Två år senare hade han köpt sig en lägenhet och inrett den med bara fina, dyra möbler, stereon och en stor TV. Han hade flera kostymer och pengar på banken. På bara två år!
  Men i Lissabon när vi gick in på Scandinavian Bar och han stod vid bardisken med en Coca Cola började han plötsligt darra som ett asplöv, svetten bröt fram i hans panna och på skakiga ben skyndade han sig ut på gatan.
Jag gick ut efter honom och han förklarade på min fråga hur han mådde, att det var första gången han besökte en krog på de två åren han varit nykter...Det blev en chock att stå där i baren och inte ha sprit i glaset...
Kontentan är att det kostar en förmögenhet att hamna i Baccus nät...
   Vi andra fortsatte till Texas Bar där det var full rulle somvanligt...

Pentlands sund, endast för vana rorgängare

Att gå genom Pentlands sund var ett äventyr för fartyg med svaga maskiner. Malströmmen som är den kraftigaste i världen kan uppnå en hastighet på upptill 16 knop och vilken skeppare ville kämpa mot den...
Man fick vänta på att tidvattnet var "rätt" för att under de omständigheterna navigera genom det 11 kilometer breda sundet. Många är de som strandat i sundet på grund av oaktsamhet med strömmarna.
Malström är ju en virvelrörelse i vattnet i trånga sund beroende på ebb och flod.
- Som nybliven lättmatros var man både stolt och lite pirrig när man fick ställa sig till rors och styra i dessa virvlande strömmar. Ovana rorsmän fick absolut inte stå till rors där.
Om inte kursen hölls exakt som beordrades kunde man hamna i en virvel som sög fartyget mot mitten av strömmen och då var det omöjligt att bemästra faran...
Jag har varit med om att ligga flera dagar för ankar och vänta på gynnsammare lägen att våga gå in i sundet.
Man kan tycka att det varit mera lämpligt att segla runt Shetland för att komma in i Irländska sjön...

Infarten till Pentlands sund kan se riktigt lugn ut (se bild)  

Vi gick in till Praja beach på Kap Verde

Skepparn i Sea Scout blev sjuk och måste åka hem snarast under vår resa mot Europa.
Närmaste land var Kap Verde och där fanns ingen hamn för fartyg av den klassen. Sea Scout på 250000 dwt (dödvikts ton) var enormt stor där vi gled fram mot Praja Beach på ön Santiago.
Det såg ut som om hela befolkningen var på stranden den dagen, inte för att bada men för att beskåda det storslagna tankfartyget sakta glida in för att komma så nära stranden som möjligt. 
Sea Scout var fullastat med råolja från Persiska Viken och låg följdaktligen tjugo meter djupt, så det fordrades minst trettio meter under kölen...
Nåväl, allt gick ju bra. Skepparn kom iland för vidare befordran hem till Sverige och vi seglade vidare mot Lands End i England.
Men det var en kul upplevelse och min första och enda gång på Kap Verde.

Tänk att segla med en hatande överstyrman...

Jag fick jobb i s/s Aldebaran av Helsingfors som matros någon gång på -60 talet. (såg ut som Titan på bilden) och där var en förste som av nån underlig orsak hatade mig!...
- Tror att det började med att jag hade blivit beordrad att splejsa hissvajrarna på förliga masthuset.
Där satt jag och gjorde mitt arbete med en cigarett i mungipan (rökte som en skorsten på den tiden...) när nämnda förste kom strosande på däck och tittade upp mot masthuset. Han såg naturligtvis bara mig sittande med cigaretten och trodde väl att jag inte gjorde något annat än rökte, för han skrek att jag skulle jobba och inte sitta där och maska hela dagen!...Det hjälpte inte med förklaringen: "jag splejsar vajer här uppe för fan".
Efter den dagen jagade han mig som en tok. 
En gång då vi hade kastat loss och var på väg akterut, fick styrman för sig att något skulle göras på backen (minns inte vad) och en matros vände om för att återvända dit fram och fullborda hans önskemål, så gastade han: " inte du, utan DEN DÄR" och pekade på mig... Kul va?
Efter fyra månader ombord lessnade jag och mönstrade jag av...

Att göra "bisniss" i Abidjan på Elfenbenskusten är kul.

Cocovico Market är en av de större marknadsplatser i Abidjan dit man hamnade om man ville köpa souvenirer med sig hem. Där fanns allt ifrån grönsaker till afrikanska trämasker och -figurer i teak och ebenholtz eller figurer i elfenben, både äkta och även falska kopior.
Det roliga var att pruta med handelsmännen...Man kunde få ner priset från flera tusen pengar till bara ett par hundra
genom att "diskutera" med säljaren.
Ett bra sätt att pruta var att beklaga sig om sin fattigdom hemma, att man hade så och så många söner som måste försörjas...Ju fler pojkar desto bättre. Flickorna stod mycket lågt i kurs när det gällde familjeförsörjningen...
Vi köpte trähuvuden, elefanter och masker i teak eller ebenholtz för cirka kr 45:-/st. och sålde dessa i Stockholm för 600:- per beläte! Det var "bisniss" tyckte vi...
Men det var själva prutningen som var det bästa. Det var kul att ljuga om de mångfaldiga sönerna där hemma som åt som hästar, ju flera desto mer imponerade blev de lokala affärsmännen. 

Tankfnatt - vad är det?...

Den som seglat länge i tankfartyg kunde lätt drabbas av den gamla sjukdomen "tankfnatt". Man trodde mycket riktigt att de gaser man inandades ombord skadade hjärnan...
Detta var långt före inertsystemets användande.


Vi mötte en motorman från en tanker i Kobe, Japan, på en bar där vi satt och smuttade på våra drinkar. Han, motormannen, var klädd i sin arbetaroverall, inte tvättad sedan han köpt den så oljig och skitig som den var. En svettragg, en gång vit, nu svart prydde den glade motormannens hals...
Han satte sig vid vårt bord eftersom vi pratade svenska, själv var han från Finland. Efter en stund drog han fram sin svenska sjömansbok från bakfickan och visade oss att han hade pengar sparade, 55 000:- hade han på boken...
På den tiden skrevs alla inkomster och uttag i "boken" man skrev själv i den om man ville mönstra av till exempel.
Kontentan av det här är att endast en tankseglare kunde tänkas ha med sig sin bok och även visa upp den för obekanta...
Dessa händelser är ju inte aktuella nu längre och folk klädda som vår vän motormannen har inte tillträde till förfriskningslokalerna, även om de har fått dagens tidning att skydda stolarna med!

Äntligen frisk igen...

Jag har legat på hospitalet i Sundsvall för hjärtfel och lunginflammation. Men är nu utskriven och har fått en massa piller att äta, så nu finns det hopp igen...


Andra har haft det mycket värre...När vi låg i Rouen och lastade passade vi på att hälsa på en f.d. skeppskamrat som det gått mycket illa för...
Han arbetade som lättmatros i en finsk båt och under sjöklargörningen  fick han patentluckan över sig, med den påföljd att han bokstavligen gick av på mitten. Överkroppen ramlade ner i lastrummet där en fransk stuvare samlade in tarmarna i hans mage och klämde åt, han höll så ända till det att ambulansen kom...Underkroppen blev kvar på däck...
Det var obehagligt att se den en gång magre pojken där han låg i sängen, men nu en mycket muskulös kille som inte hade någon kropp från midjan och ner...
Två år hade han legat på sjukhuset i den franska staden och grämt sig över att luckan inte hade träffat hans huvud i stället...
Han fick komma hem samma år som vi besökte honom, jag har inte sett honom efter det.


Ja, det var bara en tanke som dök upp, att andra kanske alltid har det värre än en själv.

Jag är på sjukhus...

Jag hamnade på sjukhus för lunginflammation och dallrande förmak i hjärtat, pumpen gick på högvarv, 135/min.
Blir utskriven måndagen den 13:de hoppas vi...


Återkommer efter min utskrivning. Ha det...

Apan i Vingaland

En schimpans fanns ombord i Vingaland på femtiotalet och den sköttes av matros Helge Sjöberg från Mariehamn.
Apan var ombord i över tre år och spred glädje bland besättningen.
- Den vägrade att klättra i riggen, antagligen för att masterna var av stål och inte inbjöd till någon skugga som trädkronor ju gör.
Annars sprang den omkring överallt och lärde sig att utföra sina toabehov på akterdäck så det var lätt att skyffla exkrementet överbord.
- Wienerkorv var det godaste apan visste, den kunde äta hur många som helst. Hellre korv än banan verkade den säga.
Schimpansen luktade ju inte så gott, så ett bad då och då var välbehövligt. Men det ville inte apan vara med om, så Helge kom på ett sätt att lura djuret med och det lyckades alltid...
Han riggade till en balja på durken i hytten, en bräda lade löst han på bordet och placerade en wienerkorv längst ut på brädan rakt ovanför baljan med vatten...
Apan gick ut på brädan för att sno åt sig korven med den påföljd att både korv och apa föll ner i baljan, där Helge grep tag i den skriande besten och skrubbade den ren med tvål och vatten..
- Visserligen var både hytt och matros Helge genomvåta efter den manövern, men monkeyn var ren...

Jag låg på stranden och såg vår skorsten på väg ut ur staden...

Det var sommar och solen sken över Gdansk i Polen. Vi lastade kol för Ingå i Finland, jag var ledig hela dan, hade gått i land redan kvällen innan och träffat "min flickvän" Alexandra. Den här dagen drog vi ner till stranden för bad och sol...Det var mycket varmt i luften, solen sken.

Alexandras son, sju år, var med och han spände upp ett "tält" av den medhavda filten och ett par pinnar, i sanden. Beachen var mycket välbesökt, säkert ett tusental människor som badade, solade eller sprang omkring och sparkade på badbollar... Alexandra lurade in mig i tältet och började hångla med mig...Det ena gav det andra och utan att tänka på att mitt huvud stack ut från tältets ena öppning och fötterna från den andra så låg jag där ovanpå henne, blickande ut över sanden på stranden...   

Plötsligt ser jag en bekant skorsten ovan buskaget längre bort som sakta glider fram i kanalen på väg ut ur staden! Men vad i helv...vi skulle inte gå förrän dagen efter, jag var ju ledig...Men akterseglingen var ett faktum! Det var konstaterat med detta. Bara ta det lugnt, allt ordnar sig nog med tiden. Bara ta kontakt med Morska Agenzija så kan jag vänta till det att båten kommer tillbaka för nästa lastning. Jag hade ju bostad och pengar, kunde bo hos Alexandra...

Men myndigheterna tyckte inte som jag...

Jag fick inte stanna de få dagarna utan sattes ombord på ett annat av rederiets båtar och följa med dem till Sverige, för vidare befordran till mitt fartyg...Men jag hade kul i alla fall...

Hökarn och tjejerna...

En episod i Livorno, Italien, har fastnat i mitt minne som en rolig men också lite pinsam historia...
- Den handlar om hökarn, en ung glad matexpert som gillade att hitta på en massa hyss.
En dag då vi var i land på eftermiddagen och fick oss en öl, hade hökarn tagit med sig sin fina kamera av märket Zeiss. Han var mäkta stolt över den kameran. Den såg mycket proffsig ut med stor zoomlins påskruvad och han hade dessutom fått tag i ett presskort någonstans ifrån...
Laddad med dessa artiklar gick han fram till en snygg ung tjej av det lokala folket, presenterade sig som fotograf och ville gärna plåta tjejen. Hon smickrades ju av det erbjudandet och frågade vad för bilder han tog. "Mostly nude", sa han...
Efter en Campari hade han övertalat damen om att träffas på ett hotell i staden nästa dag, men flickan insisterade på att hennes mamma också måste närvara..."Javisst" tyckte hökarn och daten var ett faktum.

 - Till saken hör att han ballade ur och inte vågade sig till hotellet, våra övertalningsförsök till trots, så slutet var ju lite snöpligt...            

Ufon eller vad?

Vi hade lastat i Kemi i Finland och var på väg söderut genom isen, när jag från bryggan såg ett starkt rött ljus som med hiskelig fart kom långtifrån öster...
När ljusklumpen var ungefär rakt förut delade den sig till två röda ljusbollar och försvann med samma otroliga fart...
Det hela tog inte mera än några sekunder sedan var det över...Undrar vad det var jag såg. 
Jag  frågade vaktgående styrman om han sett något och fick till svar ett grymtande "hm". Tror inte att han hade lagt märke till fenomenet.


Snart närmade vi oss Åland och strax före gryningen dök ett triangelformat sken upp som gick kors och tvärs över vattnet...Nä nu, tänkte jag, vad är nu detta. Hallucinerade jag eller höll jag på att törna...?                                                                      
 Den här gången var det topplantärnorna från en ubåtsspanare, men det röda ljuset har jag inte fått någon förklaring på ännu heller...
                                                                                        

Jobbigt att surra om i storm...

I rykande storm kan lastsurrningen släppa eller, fy för den lede, brista och lasten börjar förskjutas...Det betyder hårt, livsfarligt arbete för manskapet som måste ner i rummen för att säkra lasten genom omstämpling och -surrning.
Fartyget kränger från ena sidan till den andra,lasten rör på sig, surrningar går av och godset kan förflytta sig med en väldig kraft. Tänk gods på flera ton per stycke som flyger omkring i lastrummet och mannarna stämplar och svettas och svär. Det har hänt många olyckor med åren då fartyg varit nära katastrofer tack vare dåligt surrad last...
- Man jobbar med döden för ögonen och en kopiös rädsla som inte släpper förrän allt är avklarat och fartyget är stabilt igen...Sådant tänker man inte på när man är i säkerhet på land.
                                                                             

Var kom åsnan ifrån?

Vi låg i Safi, Marocko och lossade styckegods en gång på 60-talet med en Broströmmare och kvällen dagen innan var alla i land och firade av en motorman som skulle mönstra av i Agadir.
- Kvällen blev ganska blöt på de lokala barerna, som inte var så många. Blaskigt öl och hemska groggar gjorde oss berusade så till den grad att några tappade minnet...
På morgonen stod en åsna med tillhörande kärra bunden vid vår landgång och hängde med huvudet.
Ingen sa något eller brydde sig till en början, men när lossningen hade pågått hela förmiddagen och åsnan bara stod kvar, kom frågan upp i mässen då vi var på lunch...
Någon sa till slut att det var den avmönstrande motormannen, som hade kommit ombord sist av alla, som hade haft åsnan med sig...

Han hade troligen köpt ekipaget för att ta sig till båten på den sena timmen. Inte kom han ihåg det men någon hade sett att han betalade någon för denna transaktion...


Detta var ju i och för sig inte så ovanligt...många är dom som har fått med sig allt möjligt genom dumma köp av "affärsmän" på land som säljer diverse saker, bland dem till och med stora krokodiler har jag hört...
 - Nåväl, en av stuvarna blev jätteglad när motormannen donerade åsneekipaget till honom, det var minsann inte var dag som Allah var så god...                                                                                                   

Rio de Janeiro för sjöfarare

Gamla kära Rio var ju alla sjömäns dröm på den tiden "det begav sig". Där väntade alla våra familjeflickor på att vi skulle komma inseglande igen efter att vi varit och fyllt på kassan...
- Att få fritt i Rio var något av en höjdare, alla fick den chansen på den gamla "goda" tiden för vi låg ju mycket längre tid vid kaj då...


Man måste ju bara besöka Tattoo Jack. Så hade alla dom gamla sjöfararna gjort!

Vem minns inte Jacks bilder av sköna kvinnor...


Sedan var det ju dags att ta sig till Florida Bar och stolt visa upp de nya gaddningarna för de beundrande?!?brasialianska tjejerna där...


Dom unga grabbarna med "svennen" kvar fick alltid första natten gratis och de var ju sååå kära dagen efter.
Andra styrman hade många patienter för sprutor och DDT-salva mot bagg...


Men annars var Rio något att berätta hemma om. 
Santos, som egemtligen var trevligare  för många förr, var kanske inte lika känd runt om i världen som namnet Rio de Janeiro!

Lämna aldrig ankaret ouppdraget...!

Här på bilden ligger Mangarella uppe i Biafra, troligtvis. Överstyrman hade haft en hemsk upplevelse nära Sydafrika, då båten hade lämnat hamn och styrde mot dyningen en söndag morgon. Med på bryggan var jungman, fyra - åtta vakten som utkik.
Plötsligt hörde försten ett dunkande framme från fören och kom genast att tänka på ankaret...
Dyningen hade ökat i storlek, fartyget "gungade" på vågorna och ankaret slog emot utsidan med monotona slag som blev hårdare i den ökande dyningen...
- "Kom med", sa försten till jungman och rusade förut och upp på backen med jungmannen i släptåg. Väl där framme konstaterade han att det var ankaret som hängande en bit ut ur gattet smällde i plåtarna på bogen...Han kopplade ankarspelet, lossade bromsen och körde in ankaret som surrades med hjälp av jungman. När allt var klart hände det!...


Fartyget gjorde en djupdykning i vågdalen och doppade fören under vattnet...Tonvis med den tunga sjön slog över hela backen med katastrofala följder...
När vattnet försvunnit låg försten inkilad under ankarspelet, medvetslös och med ansiktet sönderslaget...av den unga grabben fanns bara bitar kvar och delar av hans inälvor hade hamnat i styrmannens mun...det mesta hade spolats överbord...
 - Jag seglade senare med denna styrman i Mangarella. Han hade fått en massa silver i huvudet,  armar och bröstkorgen var ihopsatta med platinastavar...
Han kunde aldrig förlåta sig själv, att han tagit med jungmannen fram på backen...


Det ligger på timmermans ansvar att ankaret är ordentligt uppdraget och surrat. (Gjorde på den tiden man hade timmermän i båtarna)

Hemska olyckor till havs...

Det var en gång två bröder från ett medelhavsland som tog den lättare vägen till sjökaptensjobbet...Dom köpte sina kaptensbrev till en ganska billig penning...
Båda bröderna tjänstgjorde på var sin supertanker, registrerade under bekvämlighetsflagg, enda chansen att få befälhavarjobb med dessa "brev".


En dag möttes de två bröderna med sina respektive fartyg, den ena på resa till Persiska Viken för lastning av olja, den andre från Viken med full last, utanför Sydafrikas kust.
En fullastad supertanker ligger ca 20 meter djupt och gör ca 16 knop, är nästan 400 meter lång.


Bröderna gladdes åt mötet och beordrade rorsmännen att styra fartygen nära varandra så att de kunde hälsa på varann genom handskakning på gammalt medelhavsmanér...
 - De stora båtarna närmade sig varandra i de långa dyningarna som alltid förekommer i dom vattnena... 

Nu hände det som är en påföljd av att dessa "monster" kommer för nära varandra, ett sug uppstår och fartygen drogs ihop med en förfärlig skräll...Sedan en explosion...därefter en till och sedan var det enda inferno av eld tills de båda fartygen sjönk i djupet...


Detta hände på sextiotalet då två matroser skulle leka skeppare...

Sjömannen och havet...

                                                                                                              

Fartyget forsade fram i natten, vinden var måttlig och endast en mindre rullning var förnimbar.
- Plötsligt slocknade topplanterneljuset och den sista ljuspunkten mot himlen försvann...
Tredje styrman beordrade jungman Frans att klättra upp i masten och byta ut glödlampan för det är mycket viktigt att den lanternan lyser.
Den andra vakten, matrosen (en gammal gubbe, minst fyrtio år...) stod till rors så Frans tog med sig glödlampan, gick fram till förmasten och började klättra. Det gick lätt upp till salningen sedan smalnade masten av mer och mer, stegpinnarna blev mindre för att till slut upphöra  helt.   
Sista biten upp till toppen var Frans tvungen att "slätterklättra" ca tio meter...
Glödlampan hade han stoppat in under jackan och för att få fram den tvingades han släppa taget med ena handen, det kändes plötsligt kusligt där uppe...Benen korsade runt maststommen gled lite och med båda armarna kramande stången tittade han neråt...Han såg det svarta vattnet rakt under sig, däcket verkade vara mycket långt borta, svängradien i den höga masten var väldig för en ung kille på sin första sjöresa som klamrande sig i masten tjugofem meter ovan däck inte vågade släppa taget ens med en hand...
Men efter en lång stund i den kalla natten kunde han röra på sig igen och till slut släppte den, spänningen som nästan paralyserat honom och han kunde skruva ur den trasiga lampan för att ersätta den med den nya...Topplanternan lyste och Frans kände en innerlig glädje över sitt arbete...
Efter vaktbytet sov Frans mycket gott...

Mönstra ombord i en båt för första gången som 15 åring...

Man har fått sitt första jobb ombord som jungman, ingen praktik, ingen riktig uppfattning om vad man gett sig in i...
Man vet just ingenting, men man står där på kajen och ska gå uppför fallrepet som brant lutande leder upp till däck, hur högt som helst då fartyget är på lätten, olastat alltså. Den nyinköpta resväskan med klädespersedlarna hemifrån väger tungt då man stretar uppåt längs landgången...
Väl ombord blir man visad sin hytt av någon som befinner sig på däck, överkojen är tom så det blir den man får att sova i som ny ombord...
Man tilldelas 12 - 4 vakten, hundvakten, man vet kanske inte vad det är, men det får man väl lära sig med tiden...
Arbetet börjar efter frukost, man får en "pickhammare" och en skrapa av båsen. Rosten ska knackas och skrapas från utsidan då fartyget ligger vid kaj, en flotte utrustad med ställning är placerad i vattnet intill båtsidan, varifrån arbetet ska utföras. Hela dagen ska man knacka och skrapa, med undantag för kaffepaus och matrast. Rostflagorna stänker in under skjortan och i ansiktet, svetten rinner av solvärmen och det ringer i öronen av hammarslagen. Tiden tycks stå stilla, minuterna sniglar sig fram, en timme känns som en hel dag...Men arbetet måste bli klart och mönja ska påstrykas över det färdigt knackade området innan arbetsdagen avslutas och måltiden serveras i mässen.
Det värker i armar och ben av ansträngningen att arbeta hela dagen och man är så trött...
 - Var är romantiken och glamouren som han hört berättas om i skolan...

Längs Orinocofloden till Matanzas i Venezuela

Längs Orinocofloden kommer man till Matanzas, efter en ibland två dagars resa, tack vare sandrevlarna som fartygen  fastnar i och måste vänta på tidvattnet för att komma loss.
Infödingarna kommer i kanoter och "gör business" genom att byta frukt och 80%ig rom mot cigaretter eller något krafs som ligger och skräpar i hytten. Oftast är dessa "affärsmän" unga vackra tjejer och vem byter inte gärna några ord med dem, samtidigt som man "tjingsar" till sig den bästa rom som finns...


Matanzas är en stad för långväga sjömän med sina barer fyllda med "villiga" flickor, som för en till någom Camp ute i bushen för vidare samvaro...En stad att längta till när stormen tjuter i riggen och is lägger sig över däck och på master i Bottenhavet...

"Oj oj båsen, det kliar så väldigt"...

Efter avgång från Detroit, på resa till Matanzas i Venezuela kom jungman Frans halvt gråtande, kliande sig häftigt på bröst och armar: "Kan jag få fritt idag, jag måste ha fått eksem, oj oj oj vad det kliar"...
Han luktade starkt av tvättmedel och på min fråga om han hade sköljt sin nyvaskade tvätt ordentligt, svarade han jakande.
 - På den tiden hade vi inga automatiserade tvättmaskiner utan vi bytte vatten manuellt, från tvätt till skölj. Man bytte sköljvatten  minst tre gånger genom att varje gång tillföra maskinen vatten via en gummislang.
Det visade sig att jungman Frans faktiskt hade meddels slangen sprutat vatten på sin nytvättade byk, men utan att vrida ur den stora mängd tvättpulverskum som fanns kvar i kläderna, eller sköljt någon mera gång...
 - Jag gav honom fritt för att duscha och lärde honom bruket av tvättmaskinen för att detta inte skulle hända flera gånger. - Mamma finns ju inte till hands där ute på havet...

Bermudatriangeln i Atlanten

Myterna är många angående Bermudatriangeln. Här har många fartyg mystiskt försvunnit beroende av att dolda pyramider på havets botten suger musten ur fartyg och flygplan...
Andra säger att UFO-baser kidnappar farkosterna...


Den vetenskapligt mest troliga förklaringen är att gaser bubblar upp ur fickor på havsbotten.  
Gasen minskar vattnets bärkraft, vilket sänker också de största båtar på nolltid och flygplansmotorerna stannar när de inte får luft. På så sätt förklaras såväl plötsliga försvinnanden som andra märkliga observationer.


 - Egentligen finns detta fenomen inte alls utan är påhittat genom många sjömanshistorier som vandrat i fartygen sedan sekler tillbaka och förstorats upp till vad de blivit, för varje ny berättare...


Mystiken över tomma drivande fartyg, varhelst de befunnit sig, har den påhittade triangeln beskyllts för.

Flickorna i Georgetown,vackrast av dem alla...

Tjejerna i Georgetown, British Guyana, är nog bland de vackraste i världen i alla fall för oss sjömän...Rasen är en  blandning av indier, sydamerikaner och europeer har gjort dom till rena skönheter. Något för en pilsk sjöfarare...
- Vi gick till Linden, uppför Mckenzie floden för att lasta bauxite. Lotsen togs ombord i Georgetown och det tog en bra stund att få tag på någon så vi hade tid att gå iland på en öl, med den påföljd att flera tjejer hängde med oss ombord. Dessa vackra varelser var sedan med upp längs floden och gick inte iland förrän vi återkom till Georgetown...Vad saliga vi var, en brud i varje hytt! I flera dar,ibland kanske en hel vecka...Ingen var någonsin smittad av någonting annat än kärlek...
Det var tjo och tjim och skratt dagarna i ända...Konstigt att arbetet ändå blev gjort...
 - Vi lastade där för Montreal i flera månader, det var en lycklig tid!