Apan i Vingaland

En schimpans fanns ombord i Vingaland på femtiotalet och den sköttes av matros Helge Sjöberg från Mariehamn.
Apan var ombord i över tre år och spred glädje bland besättningen.
- Den vägrade att klättra i riggen, antagligen för att masterna var av stål och inte inbjöd till någon skugga som trädkronor ju gör.
Annars sprang den omkring överallt och lärde sig att utföra sina toabehov på akterdäck så det var lätt att skyffla exkrementet överbord.
- Wienerkorv var det godaste apan visste, den kunde äta hur många som helst. Hellre korv än banan verkade den säga.
Schimpansen luktade ju inte så gott, så ett bad då och då var välbehövligt. Men det ville inte apan vara med om, så Helge kom på ett sätt att lura djuret med och det lyckades alltid...
Han riggade till en balja på durken i hytten, en bräda lade löst han på bordet och placerade en wienerkorv längst ut på brädan rakt ovanför baljan med vatten...
Apan gick ut på brädan för att sno åt sig korven med den påföljd att både korv och apa föll ner i baljan, där Helge grep tag i den skriande besten och skrubbade den ren med tvål och vatten..
- Visserligen var både hytt och matros Helge genomvåta efter den manövern, men monkeyn var ren...

Jag låg på stranden och såg vår skorsten på väg ut ur staden...

Det var sommar och solen sken över Gdansk i Polen. Vi lastade kol för Ingå i Finland, jag var ledig hela dan, hade gått i land redan kvällen innan och träffat "min flickvän" Alexandra. Den här dagen drog vi ner till stranden för bad och sol...Det var mycket varmt i luften, solen sken.

Alexandras son, sju år, var med och han spände upp ett "tält" av den medhavda filten och ett par pinnar, i sanden. Beachen var mycket välbesökt, säkert ett tusental människor som badade, solade eller sprang omkring och sparkade på badbollar... Alexandra lurade in mig i tältet och började hångla med mig...Det ena gav det andra och utan att tänka på att mitt huvud stack ut från tältets ena öppning och fötterna från den andra så låg jag där ovanpå henne, blickande ut över sanden på stranden...   

Plötsligt ser jag en bekant skorsten ovan buskaget längre bort som sakta glider fram i kanalen på väg ut ur staden! Men vad i helv...vi skulle inte gå förrän dagen efter, jag var ju ledig...Men akterseglingen var ett faktum! Det var konstaterat med detta. Bara ta det lugnt, allt ordnar sig nog med tiden. Bara ta kontakt med Morska Agenzija så kan jag vänta till det att båten kommer tillbaka för nästa lastning. Jag hade ju bostad och pengar, kunde bo hos Alexandra...

Men myndigheterna tyckte inte som jag...

Jag fick inte stanna de få dagarna utan sattes ombord på ett annat av rederiets båtar och följa med dem till Sverige, för vidare befordran till mitt fartyg...Men jag hade kul i alla fall...

Hökarn och tjejerna...

En episod i Livorno, Italien, har fastnat i mitt minne som en rolig men också lite pinsam historia...
- Den handlar om hökarn, en ung glad matexpert som gillade att hitta på en massa hyss.
En dag då vi var i land på eftermiddagen och fick oss en öl, hade hökarn tagit med sig sin fina kamera av märket Zeiss. Han var mäkta stolt över den kameran. Den såg mycket proffsig ut med stor zoomlins påskruvad och han hade dessutom fått tag i ett presskort någonstans ifrån...
Laddad med dessa artiklar gick han fram till en snygg ung tjej av det lokala folket, presenterade sig som fotograf och ville gärna plåta tjejen. Hon smickrades ju av det erbjudandet och frågade vad för bilder han tog. "Mostly nude", sa han...
Efter en Campari hade han övertalat damen om att träffas på ett hotell i staden nästa dag, men flickan insisterade på att hennes mamma också måste närvara..."Javisst" tyckte hökarn och daten var ett faktum.

 - Till saken hör att han ballade ur och inte vågade sig till hotellet, våra övertalningsförsök till trots, så slutet var ju lite snöpligt...            

Ufon eller vad?

Vi hade lastat i Kemi i Finland och var på väg söderut genom isen, när jag från bryggan såg ett starkt rött ljus som med hiskelig fart kom långtifrån öster...
När ljusklumpen var ungefär rakt förut delade den sig till två röda ljusbollar och försvann med samma otroliga fart...
Det hela tog inte mera än några sekunder sedan var det över...Undrar vad det var jag såg. 
Jag  frågade vaktgående styrman om han sett något och fick till svar ett grymtande "hm". Tror inte att han hade lagt märke till fenomenet.


Snart närmade vi oss Åland och strax före gryningen dök ett triangelformat sken upp som gick kors och tvärs över vattnet...Nä nu, tänkte jag, vad är nu detta. Hallucinerade jag eller höll jag på att törna...?                                                                      
 Den här gången var det topplantärnorna från en ubåtsspanare, men det röda ljuset har jag inte fått någon förklaring på ännu heller...
                                                                                        

Jobbigt att surra om i storm...

I rykande storm kan lastsurrningen släppa eller, fy för den lede, brista och lasten börjar förskjutas...Det betyder hårt, livsfarligt arbete för manskapet som måste ner i rummen för att säkra lasten genom omstämpling och -surrning.
Fartyget kränger från ena sidan till den andra,lasten rör på sig, surrningar går av och godset kan förflytta sig med en väldig kraft. Tänk gods på flera ton per stycke som flyger omkring i lastrummet och mannarna stämplar och svettas och svär. Det har hänt många olyckor med åren då fartyg varit nära katastrofer tack vare dåligt surrad last...
- Man jobbar med döden för ögonen och en kopiös rädsla som inte släpper förrän allt är avklarat och fartyget är stabilt igen...Sådant tänker man inte på när man är i säkerhet på land.
                                                                             

Var kom åsnan ifrån?

Vi låg i Safi, Marocko och lossade styckegods en gång på 60-talet med en Broströmmare och kvällen dagen innan var alla i land och firade av en motorman som skulle mönstra av i Agadir.
- Kvällen blev ganska blöt på de lokala barerna, som inte var så många. Blaskigt öl och hemska groggar gjorde oss berusade så till den grad att några tappade minnet...
På morgonen stod en åsna med tillhörande kärra bunden vid vår landgång och hängde med huvudet.
Ingen sa något eller brydde sig till en början, men när lossningen hade pågått hela förmiddagen och åsnan bara stod kvar, kom frågan upp i mässen då vi var på lunch...
Någon sa till slut att det var den avmönstrande motormannen, som hade kommit ombord sist av alla, som hade haft åsnan med sig...

Han hade troligen köpt ekipaget för att ta sig till båten på den sena timmen. Inte kom han ihåg det men någon hade sett att han betalade någon för denna transaktion...


Detta var ju i och för sig inte så ovanligt...många är dom som har fått med sig allt möjligt genom dumma köp av "affärsmän" på land som säljer diverse saker, bland dem till och med stora krokodiler har jag hört...
 - Nåväl, en av stuvarna blev jätteglad när motormannen donerade åsneekipaget till honom, det var minsann inte var dag som Allah var så god...                                                                                                   

Rio de Janeiro för sjöfarare

Gamla kära Rio var ju alla sjömäns dröm på den tiden "det begav sig". Där väntade alla våra familjeflickor på att vi skulle komma inseglande igen efter att vi varit och fyllt på kassan...
- Att få fritt i Rio var något av en höjdare, alla fick den chansen på den gamla "goda" tiden för vi låg ju mycket längre tid vid kaj då...


Man måste ju bara besöka Tattoo Jack. Så hade alla dom gamla sjöfararna gjort!

Vem minns inte Jacks bilder av sköna kvinnor...


Sedan var det ju dags att ta sig till Florida Bar och stolt visa upp de nya gaddningarna för de beundrande?!?brasialianska tjejerna där...


Dom unga grabbarna med "svennen" kvar fick alltid första natten gratis och de var ju sååå kära dagen efter.
Andra styrman hade många patienter för sprutor och DDT-salva mot bagg...


Men annars var Rio något att berätta hemma om. 
Santos, som egemtligen var trevligare  för många förr, var kanske inte lika känd runt om i världen som namnet Rio de Janeiro!

Lämna aldrig ankaret ouppdraget...!

Här på bilden ligger Mangarella uppe i Biafra, troligtvis. Överstyrman hade haft en hemsk upplevelse nära Sydafrika, då båten hade lämnat hamn och styrde mot dyningen en söndag morgon. Med på bryggan var jungman, fyra - åtta vakten som utkik.
Plötsligt hörde försten ett dunkande framme från fören och kom genast att tänka på ankaret...
Dyningen hade ökat i storlek, fartyget "gungade" på vågorna och ankaret slog emot utsidan med monotona slag som blev hårdare i den ökande dyningen...
- "Kom med", sa försten till jungman och rusade förut och upp på backen med jungmannen i släptåg. Väl där framme konstaterade han att det var ankaret som hängande en bit ut ur gattet smällde i plåtarna på bogen...Han kopplade ankarspelet, lossade bromsen och körde in ankaret som surrades med hjälp av jungman. När allt var klart hände det!...


Fartyget gjorde en djupdykning i vågdalen och doppade fören under vattnet...Tonvis med den tunga sjön slog över hela backen med katastrofala följder...
När vattnet försvunnit låg försten inkilad under ankarspelet, medvetslös och med ansiktet sönderslaget...av den unga grabben fanns bara bitar kvar och delar av hans inälvor hade hamnat i styrmannens mun...det mesta hade spolats överbord...
 - Jag seglade senare med denna styrman i Mangarella. Han hade fått en massa silver i huvudet,  armar och bröstkorgen var ihopsatta med platinastavar...
Han kunde aldrig förlåta sig själv, att han tagit med jungmannen fram på backen...


Det ligger på timmermans ansvar att ankaret är ordentligt uppdraget och surrat. (Gjorde på den tiden man hade timmermän i båtarna)

Hemska olyckor till havs...

Det var en gång två bröder från ett medelhavsland som tog den lättare vägen till sjökaptensjobbet...Dom köpte sina kaptensbrev till en ganska billig penning...
Båda bröderna tjänstgjorde på var sin supertanker, registrerade under bekvämlighetsflagg, enda chansen att få befälhavarjobb med dessa "brev".


En dag möttes de två bröderna med sina respektive fartyg, den ena på resa till Persiska Viken för lastning av olja, den andre från Viken med full last, utanför Sydafrikas kust.
En fullastad supertanker ligger ca 20 meter djupt och gör ca 16 knop, är nästan 400 meter lång.


Bröderna gladdes åt mötet och beordrade rorsmännen att styra fartygen nära varandra så att de kunde hälsa på varann genom handskakning på gammalt medelhavsmanér...
 - De stora båtarna närmade sig varandra i de långa dyningarna som alltid förekommer i dom vattnena... 

Nu hände det som är en påföljd av att dessa "monster" kommer för nära varandra, ett sug uppstår och fartygen drogs ihop med en förfärlig skräll...Sedan en explosion...därefter en till och sedan var det enda inferno av eld tills de båda fartygen sjönk i djupet...


Detta hände på sextiotalet då två matroser skulle leka skeppare...

Sjömannen och havet...

                                                                                                              

Fartyget forsade fram i natten, vinden var måttlig och endast en mindre rullning var förnimbar.
- Plötsligt slocknade topplanterneljuset och den sista ljuspunkten mot himlen försvann...
Tredje styrman beordrade jungman Frans att klättra upp i masten och byta ut glödlampan för det är mycket viktigt att den lanternan lyser.
Den andra vakten, matrosen (en gammal gubbe, minst fyrtio år...) stod till rors så Frans tog med sig glödlampan, gick fram till förmasten och började klättra. Det gick lätt upp till salningen sedan smalnade masten av mer och mer, stegpinnarna blev mindre för att till slut upphöra  helt.   
Sista biten upp till toppen var Frans tvungen att "slätterklättra" ca tio meter...
Glödlampan hade han stoppat in under jackan och för att få fram den tvingades han släppa taget med ena handen, det kändes plötsligt kusligt där uppe...Benen korsade runt maststommen gled lite och med båda armarna kramande stången tittade han neråt...Han såg det svarta vattnet rakt under sig, däcket verkade vara mycket långt borta, svängradien i den höga masten var väldig för en ung kille på sin första sjöresa som klamrande sig i masten tjugofem meter ovan däck inte vågade släppa taget ens med en hand...
Men efter en lång stund i den kalla natten kunde han röra på sig igen och till slut släppte den, spänningen som nästan paralyserat honom och han kunde skruva ur den trasiga lampan för att ersätta den med den nya...Topplanternan lyste och Frans kände en innerlig glädje över sitt arbete...
Efter vaktbytet sov Frans mycket gott...

Mönstra ombord i en båt för första gången som 15 åring...

Man har fått sitt första jobb ombord som jungman, ingen praktik, ingen riktig uppfattning om vad man gett sig in i...
Man vet just ingenting, men man står där på kajen och ska gå uppför fallrepet som brant lutande leder upp till däck, hur högt som helst då fartyget är på lätten, olastat alltså. Den nyinköpta resväskan med klädespersedlarna hemifrån väger tungt då man stretar uppåt längs landgången...
Väl ombord blir man visad sin hytt av någon som befinner sig på däck, överkojen är tom så det blir den man får att sova i som ny ombord...
Man tilldelas 12 - 4 vakten, hundvakten, man vet kanske inte vad det är, men det får man väl lära sig med tiden...
Arbetet börjar efter frukost, man får en "pickhammare" och en skrapa av båsen. Rosten ska knackas och skrapas från utsidan då fartyget ligger vid kaj, en flotte utrustad med ställning är placerad i vattnet intill båtsidan, varifrån arbetet ska utföras. Hela dagen ska man knacka och skrapa, med undantag för kaffepaus och matrast. Rostflagorna stänker in under skjortan och i ansiktet, svetten rinner av solvärmen och det ringer i öronen av hammarslagen. Tiden tycks stå stilla, minuterna sniglar sig fram, en timme känns som en hel dag...Men arbetet måste bli klart och mönja ska påstrykas över det färdigt knackade området innan arbetsdagen avslutas och måltiden serveras i mässen.
Det värker i armar och ben av ansträngningen att arbeta hela dagen och man är så trött...
 - Var är romantiken och glamouren som han hört berättas om i skolan...

Längs Orinocofloden till Matanzas i Venezuela

Längs Orinocofloden kommer man till Matanzas, efter en ibland två dagars resa, tack vare sandrevlarna som fartygen  fastnar i och måste vänta på tidvattnet för att komma loss.
Infödingarna kommer i kanoter och "gör business" genom att byta frukt och 80%ig rom mot cigaretter eller något krafs som ligger och skräpar i hytten. Oftast är dessa "affärsmän" unga vackra tjejer och vem byter inte gärna några ord med dem, samtidigt som man "tjingsar" till sig den bästa rom som finns...


Matanzas är en stad för långväga sjömän med sina barer fyllda med "villiga" flickor, som för en till någom Camp ute i bushen för vidare samvaro...En stad att längta till när stormen tjuter i riggen och is lägger sig över däck och på master i Bottenhavet...

"Oj oj båsen, det kliar så väldigt"...

Efter avgång från Detroit, på resa till Matanzas i Venezuela kom jungman Frans halvt gråtande, kliande sig häftigt på bröst och armar: "Kan jag få fritt idag, jag måste ha fått eksem, oj oj oj vad det kliar"...
Han luktade starkt av tvättmedel och på min fråga om han hade sköljt sin nyvaskade tvätt ordentligt, svarade han jakande.
 - På den tiden hade vi inga automatiserade tvättmaskiner utan vi bytte vatten manuellt, från tvätt till skölj. Man bytte sköljvatten  minst tre gånger genom att varje gång tillföra maskinen vatten via en gummislang.
Det visade sig att jungman Frans faktiskt hade meddels slangen sprutat vatten på sin nytvättade byk, men utan att vrida ur den stora mängd tvättpulverskum som fanns kvar i kläderna, eller sköljt någon mera gång...
 - Jag gav honom fritt för att duscha och lärde honom bruket av tvättmaskinen för att detta inte skulle hända flera gånger. - Mamma finns ju inte till hands där ute på havet...

Bermudatriangeln i Atlanten

Myterna är många angående Bermudatriangeln. Här har många fartyg mystiskt försvunnit beroende av att dolda pyramider på havets botten suger musten ur fartyg och flygplan...
Andra säger att UFO-baser kidnappar farkosterna...


Den vetenskapligt mest troliga förklaringen är att gaser bubblar upp ur fickor på havsbotten.  
Gasen minskar vattnets bärkraft, vilket sänker också de största båtar på nolltid och flygplansmotorerna stannar när de inte får luft. På så sätt förklaras såväl plötsliga försvinnanden som andra märkliga observationer.


 - Egentligen finns detta fenomen inte alls utan är påhittat genom många sjömanshistorier som vandrat i fartygen sedan sekler tillbaka och förstorats upp till vad de blivit, för varje ny berättare...


Mystiken över tomma drivande fartyg, varhelst de befunnit sig, har den påhittade triangeln beskyllts för.

Flickorna i Georgetown,vackrast av dem alla...

Tjejerna i Georgetown, British Guyana, är nog bland de vackraste i världen i alla fall för oss sjömän...Rasen är en  blandning av indier, sydamerikaner och europeer har gjort dom till rena skönheter. Något för en pilsk sjöfarare...
- Vi gick till Linden, uppför Mckenzie floden för att lasta bauxite. Lotsen togs ombord i Georgetown och det tog en bra stund att få tag på någon så vi hade tid att gå iland på en öl, med den påföljd att flera tjejer hängde med oss ombord. Dessa vackra varelser var sedan med upp längs floden och gick inte iland förrän vi återkom till Georgetown...Vad saliga vi var, en brud i varje hytt! I flera dar,ibland kanske en hel vecka...Ingen var någonsin smittad av någonting annat än kärlek...
Det var tjo och tjim och skratt dagarna i ända...Konstigt att arbetet ändå blev gjort...
 - Vi lastade där för Montreal i flera månader, det var en lycklig tid!

Färjan som sjönk

  m/s Zenobia sjönk 1980 utanför Cypern på sin resa till Tartus i Syrien, efter en häftig girning då styrsystemet pajade. Hon fick slagsida när 135 långtradare och trailers vräktes över mot babord och senare brast en ventil mellan två vingtankar och det var kört för färjan som också tog in vatten via den öppna lotsporten. Hon sjönk och låg på 18 meters djup utanför Larnaca. Alla klarade sig via livbåtarna men lasten blev ju förstörd. Värdet ca 100 millioner kronor.
  
Jag jobbade i systerfartyget Scandinavia, vi gick också med lastbilar mellan Koper i på den tiden Jugoslavien och Tartus i Syrien. 
Det var farligt att köra genom Turkiet då för landsvägspirater kapade långtradarna och ofta sköts förarna till döds...


Sedemera blev Zenobias vrak ett populärt dykmål för sportdykare från hela världen...

Eldare var inget höjdarjobb...

Att jobba som eldare var hårt och slitsamt ombord i lastfartygen som drevs med ånga. Hettan framför pannluckorna var oerhörd, där skulle fyren vändas och slaggas och hettan slog ut från fyrarna...Slejsjärnen kunde vara glödheta...
Fyra ton kol skulle skyfflas in under en vakt så att farten på ca 6 - 8 knop kunde hållas. Trimmaren sprang fram och tillbaka mellan fyren och kolboxen med sin skottkärra, halkande i båtens krängningar och fick sig många törnar i de trånga utrymmena.
Eldaren skyfflade kol med svettraggen runt halsen, svart av sot. Ångtrycket måste hållas på rätt nivå, alltså på topp...
När vakten närmade sig sitt slut slaggade man pannorna, man drog ut fyren släckte den och askan vinschades upp på däck och hivades överbord, sedan tändes fyren igen så att nästa vakt hade nya fyrar att arbeta med i en rundgång som aldrig tog slut...Man hade inte bara en panna, ofta var det sex pannor igång...
Det fanns bunkerhamnar på flertal ställen, vissa hade sämre kol andra lite bättre.
  - Vilken glädje det var när oljan introducerades i fartygen! Inga skyfflar, bara kranar att sköta...

Ångfartygens tid är nu förbi...

   Vinter i Norden...                              
Vi som har framtiden bakom oss minns dom gamla steambåtarna med sina nackdelar och även fördelar, fast dom kanske man har glömt...
 - Det var -37 grader i Kemi hamn en morgon när jag vaknade av ett himla liv ute på däck. Det small och dunkade som om kriget brutit ut och man trodde att båten rämnade i isen...
Klockan var 05,30 och jag for upp ur slafen och sprang upp till mässen, tittade ut genom ventilen och fick se andra styrman pulande på däck med att öppna steamkranarna till vinscharna som vita av frosten motsträvigt startade av den heta ångan. Det dröjde en lång stund innan alla vinschnockar snurrade på, men det var behövligt för att lastningen skulle komma igång.
  På den tiden drack man en kopp kaffe före klockan sju, för att sedan jobba till klockan åtta då det var frukost, mestadels bestående av gröt och ägg...
Den första timmen riggade man bommarna, öppnade luckorna och gjorde klart för stuvarna att börja lasta. - Det var ingen lek det där med att öppna luckorna. Först slog timmerman ur kilarna som skalkade presenningarna, tre stycken hårdfrusna canfastyg som veks ihop. Luckorna var av stadig ek, det behövdes två man att lyfta varje lucka som travades bredvid luckekarmen. Man balanserade på skärstockarna, tunga stålbalkar som höll träluckorna på plats. Därefter vinschades skärstockarna av med lastbommarna, solar (armaturer med flera glödlampor) riggades i lastrummen så att stuveriarbetarna kunde se att stuva lasten. Sedan var dags för frukost...
  Skönt att komma in i värmen en stund, från kylan som sved i öron och näsa och med stela frusna fingrar och fötter...
  Den som uppfann de hydrauliska stålluckorna var ett geni, eller i alla fall gjorde han/hon alla sjömän en stor tjänst.

Snacka om snålhet

Vi satt och diskuterade i mässen en morgon, motorman Pukkinen och jag. Snacket gällde hem och fritid. Pukkinen var det snålaste jag sett på länge...Han berättade att i hans hem fanns alla möjliga pinaler, modernaste TVn, hifi-anläggning, video och även en nyinköpt persisk matta av helt äkta ursprung.
- Dessa saker var inlåsta i ett eget rum, så inte frun skulle nöta på grejerna och inte gå på den dyra mattan medan han var till sjöss!!
- Tidigare hade han skickat hem cigaretter att ha på sin lediga tid iland, men nu sände han hem piptobak...Frun rökte nämnligen också på hans cigaretter!...
På min fråga om varför han gjorde så och inte tillät sin hustru att röra vid hans pinaler och rökat, svarade han bara: "Hon kan väl köpa något själv...

Einstein Smiley

I nordatlanten på väg till Newark i USA insjuknade Smiley, en glad norrman boende i Rotterdam, plötsligt av att ena testikeln svällde upp och blev stor som ett strutsägg, med stor smärta som följd. För att kunna ligga på sida hade han riggat en kudde mellan låren...


Läkare kontaktades i Amerika och vi blev beordrade att omedelbart ändra kurs och gå mot Newfoundland, en amerikansk fregatt från den allomstädes varande USA-flottan skulle vara hos oss inom sex timmar, med läkare ombord.
- Sedan ändrades ordern och vi fick gå till Newark, där var tid beställd på sjukhuset...


Smiley låg där i hytten med sin värk, kockan var ofta hos honom för att trösta den stackaren, men enligt Smiley var hon mest intresserad av hans tatuering: en abborre på snoppen...


Efter operationen, ena testikeln togs bort, blev Smiley omdöpt enligt sjömanshumorn till Einstein (en sten)...
Träffade honom senare, han kom till Stockholm körande en Kawasaki 1300 kubik, då förbjudna att sälja i Sverige. Han var lika glad som vanligt och berättade sina omöjliga historier om vad han varit med om. En riktig skrönikör...                                                                                           

Mördarbin i Panamakanalen

 Vi gick in i Panamakanalen med bävan, för vi hade blivit varnade för de hemska brasilianska mördarbina som nu härjade i Panama...
Många var de människor som blivit stungna och flera av dem hade dött av binas gift. Så blev vi varnade av myndigheterna i Cristobal... Men modigt fortsatte vi vår resa, vi skulle ju till Kobe i Japan och några mördarbin såg vi inte heller under hela kanalturen, så det var kanske bara blaha det där...
Senare hörde vi på nyheterna hur stora svärmar av dessa bin gjorde livet surt för sjömän i kanalen...
Vilken tur vi hade, va´.
                                                                                                               

Vår timmerman försvann i nattens mörker...

Timmerman hade fått "tankfnatt". Han gick alla nätter på däck då vinden kom akterifrån och spanade på gnistorna som inte det trasiga gallret kunde förhindra att sväva fram över däck med oljetankarna...
I hans sinne lyste de virvlande "eldflugorna" olycksbådande och han mindes de olyckor som hänt med explosioner ombord i de otal gamla tankfartygen. Han hade själv varit med om en sådan brand där flera av skeppskamraterna omkom...
Nätterna i Medelhavet är mycket mörka och flygande eldflagor syns ju väl i det svarta, som om de hotande förebådade katastrof och olycka...
- Så en morgon hade vi förlorat vår timmergubbe, en annars så glad och skojfrisk finne, som lärde oss unga en massa sjömansarbeten från förr...

                                                           Före inertgasen var faran större för olyckor genom gasexplosioner. Fy fa-aan...

Visst är sjömän ett folk för sig...

Vi satt som vanligt och hängde över en öl på Sjöfis i Stockholm en helt vanlig lördag eftermiddag, när tre avmönstrade norrlänningar kom med taxi från Göteborg. Dom hade seglat tillsammans i Johnsons Don Juan och alla tre var på väg hem till Piteå, men gjorde ett avbräck för vila på hotellet...
Det blev ju mera fest än vila, dom glada norrlänningarna bjöd på både öl och starkare varor medan dom berättade det senaste från Sydamerika och skepparen och chiefen, vilket ju var det vanligaste samtalsämnet vid borden där sjömän satt...
 - Morgonen därpå stod tre taxibilar utanför hotellet, beredda att köra hem de halvt berusade  Johnsonseglarna med tillhörande bagage.
På min fråga varför dom behövde tre taxin för resan, fick jag till svar: "Vi har seglat ihop i fyra månader...nu vill vi vara var och en för oss själva ett slag"...!!?


Vilka andra än sjöfolk kan komma på en sådan idé?