lördag 31 december 2011

Nu är det år 2012, Välkommen till ett "bättre" år...

Vi gick mot Sydamerika från Montreal i Kanada när vår överstyrman törnade...Den stackars styrmannen inbillade sig att hans hytt var försedd med kablar och mikrofoner som var osynliga för andra men inte för honom.
Han visade skepparen en termoskanna och sa att den innehöll en sändare som gjorde att han kunde kommunicera med sin fru...!
Frun jobbade i ett annat Salénfartyg som "gnista", telegrafist, det fanns sådana på den tiden.


Nåväl, det bestämdes att försten skulle hållas inlåst i sin hytt, med vakt utanför, för säkerhets skull, om han t.ex. skulle vilja hoppa överbord eller så...
Det blev ju däcksvakten som fick uppdraget att stå på vakt en timme i taget och en episod har blivit kvar i minnet.
En matros, han var av arabiskt ursprung och mycket vidskeplig...Tänk er honom darrande stå där utanför en "galnings" hyttdörr, hoppande till för varje litet konstigt ljud med svettig panna...Värre blev det när överstyrman öppnade dörren och räckte fram en glödlampa och  sa att "du som seglat med min kärring, kan väl säga några ord till henne. Hon är på linjen nu"...
Matrosen sprang som för sitt liv ner i mässen, skakande som ett asplöv, rabblade några böner till Allah och svor på att glödlampan ändrade färg och att han hörde gnistans röst ur den...
                                                                                                     
Vi lämnade styrmannen på Bahamas för vidare befordran hem till Sverige.
                                                                                                 



fredag 30 december 2011

Så var det nyårsafton igen

JAG ÖNSKAR ER ALLA ETT RIKTIGT GIVANDE OCH GOTT NYTT ÅR 2012!!


För många år sedan hade vi lossat klart i Dublin på nyårsaftonen och skulle gå till Finland för lastning.
Julen hade varit en stormig upplevelse på Nordsjön som vi sent ska glömma och för det fick vi ligga kvar i Dublin till nyårsdagen bestämde kapten Stor-Klas på åländska s/s Kungsö. Villkoret för det var att vi gjorde båten sjöklar på nyårsaftonen...
Aldrig hade väl skärstockar och träluckor åkt på med sådan fart, pressenningarna lagts över och skalkats, bommarna fällts och surrats, som just den dagen. Vi var klara på cirka fyrtiofem minuter tror jag... 
 - Duschade och finklädda tog vi sedan emot de tjugo, trettio vackra damer som sjungande, med champagneflaskor i händerna, kom ombord över landgången för att fira in det nya året med oss... Dom kom från Cooks Bar, inte långt från hamnen.
  Det var en upplevelse som jag aldrig tidigare varit med om. En jättefin sådan må jag säga!
Efter tolvslaget stannade många flickor kvar ombord, medan de som inte "fått någon karl" gick iland till nästa båt tänker jag.... 
 - Den skepparen var en riktig hederskarl tyckte vi nog alla.  GOTT NYTT ÅR!

tisdag 27 december 2011

Vera Cruz i Mexico...

Vera Cruz var en populär lossningsplats för oss ombord. På fritiden gick man gärna iland och besökte barerna kring det s.k. "Blåsiga hörnet" under de karakteristiska pelarvalven. Små söta barn gick omkring och sålde hemmagjorda cigariller till billiga priser.
Det var skönt att koppla av under tak i solvärmen med en kall öl eller varför inte en tequila fizz eller nåt...


Jag hade varit iland med min tjej som också jobbade i Baltic Wasa och lärt känna stan som det så fint heter, men då Anne gick och lade sig tidigt, drog jag iväg tillbaka till barerna för en öl till eller två...
Nu hade mörkret lagt sig och livet i barerna tog fart. Jag hamnade på ett ställe där det vid ett långbord satt minst tio sköna kvinnor som skrattade och hade roligt... Så klart satte jag mig bland dem och beställde tequila åt alla de vackra damerna. Den manlige kyparen viskade varnande att det var inga vanliga tjejer, "they are not girls" sa han.
Men jag som var lite dragen viftade bort det eller uppfattade väl inte vad han menade, utan satt där glad i hågen. En av skönheterna gav mig en rullad cigarett som var snörpt i ändarna, men den stoppade jag i bröstfickan utan att tända den.
- Till slut förstod jag vad kyparen menade med sin varning - det var ju killar som satt där... De var så till den milda grad lik kvinnor, med riktiga bröst och allt, så det gick inte att se skillnaden för en berusad sjöman på vift.
Nåväl, jag lullade ombord igen till min egen tjej och tillsammans rökte vi den hemgjorda ciggen utan att veta vad det var...Men dagen därpå fick vi svar...det var kokain i den och det var kanske inte så bra...eller hur man ska se på det. Andra kocken i grannhytten hade inte fått sova på flera timmar och min älskade gick omkring hjulbent som en gammal cowboy...

måndag 26 december 2011

Befäl från Chalmers i Göteborg är annorlunda...

Vad är det som gör sjöbefäl från Göteborgsskolan Chalmers så annorlunda än övriga?
- Vi fick en ny tredje styrman, en lång ung man som tydligen visade att han minsann inte var vem som helst...
Han presenterade sig som andre styrman junior och det gick inte att kalla honom trean inte. Han hade ju studerat vid Chalmers, så det så...
- Värre var det i en Salénare då en före detta matros, bekant med alla i manskapet, anlände för att inställa sig för tjänstgöring som tredje styrman. Han hade läst ett år vid Chalmers och hade köpt sig både vega och uniform...
-Jag mötte den "nya" styrmannen vid fallrepet, kvällen som han kom ombord och bjöd in honom på en öl i min båtsmanshytt. Han var väldigt stressad, drack ölen med ilfart, reste sig och med orden "förlåt, men jag får inte umgås med manskapet för mycket, det kan bli snack"...!!?


Vad drar man för slutsats av sådant beteende...?   


Så bär sig inte elever från dom andra skolorna åt...!

lördag 24 december 2011

Några ord till er som tänker gå till sjöss

När jag som rosenkindad femtonåring mönstrade på min första båt och klev in i mässen, dit hänvisad av en matros som hängde vid fallrepet i väntan på en "brud", var jag full av förväntningar...
Kompisar som redan hade seglat en tid, kom ju hem med hisnande berättelser från de sju haven, även om de bara hade varit ombord ett par resor till Estland! Det var fest alla dagar och fina tjejer fanns till hands överallt...Ingen talade om hur sjösjuka de varit och rädda att båten kanske kunde haverera i de höga vågorna som dunsade mot bogen eller slog över däck med dess byggnader...!
- Redan första dagen blev man utsedd till att gå vakt, tolv fyra var det normala för en ung ny jungman. Tredje styrman skulle lära en att styra och att gå utkik på backen under de mörka nattimmarna. Vi gick till England och utkiken skulle lyssna till alla mistlurar och tjuten från mötande fartyg i dimma. Han skulle meddela bryggan via klockan längst framme under svinryggen, ett slag för babord, två för styrbord och tre för rakt för ifrån. Ve den som missade ett enda slag...
En timme i taget fick man stå där framme på backen i alla väder, sedan avlöste man vaktkompisen till rors, det var ju värmande ifall det regnade eller snöade där ute...
Första vakten blev jag lurad av de äldre att noggrant föra bok över alla mistlurar och även de tumlare som fosforiserade simmade kring fören. Det var ett svårt uppdrag att räkna de lekande firrarna...
Under svåra stormar fick man gå utkik på bryggvingen, då slapp man de överskjöljande sjöarna och kunde hålla sig något så när torr och man värmdes från den öppna bryggdörren.
Fyra timmar vakt och åtta timmar fritid hade man för vila och rekreation. Under dagtid var det arbete på däck som gällde, knacka rost, städa och mönja om vädret tillät. Annars hittade båsen på något att göra inomhus, ingen tid att lata sig, nej hårt arbete skapade "hårda sjömän" som en överstyrman en gång uttryckte sig.



fredag 23 december 2011

Skabb var var inte skabb

Vi gick in till Newark och lastade kol för Japan. Jag passade på att söka läkarvård för en hemsk klåda kring midjan. Det kliade så man kunde bli knäpp...
- Doktorn jag kom till var av tysk börd, en stram snubbe som stod där med händerna på ryggen och gav sin diagnos: SKABEeee, sa han. "Are you sure?", frågade jag då. "Off korrrs Ich am schuurre!" blev svaret på broken english.
Han skrev ut kapslar för skabb och en salva att stryka på klådan. Det hjälpte ju inte...


Väl i Kobe, Japan, gick jag till doktorn där: "Skabe", blev diagnosen och han skrev ut ett medel att smörja in hela kroppen med... Det hjälpte inte...


Långt senare besökte jag doktor Lindström i Stockholm på Blasieholmen. Han skrattade och sa att det där det var utslag från majs, som vi lastat i Paranagua i Sydamerika. 
Många hade kommit till honom sa Lindström och alla hade varit i Sydamerika och lastat majs till Ryssland.
Han skrev ut några kapslar och jag blev bra på några dar...                                                                                                    

torsdag 22 december 2011

Önskar alla en Riktigt fröjdefull Jul!

GOD JUL ÅT ALLA! 


GOTT NYTT ÅR!


Visst är det något visst med julen till sjöss. Borden dignar av god mat och dryck. Ekonomipersonalen har pyntat och gjort ett mycket bra arbete med att skapa julstämning åt oss.


Julklapparna kom från sjömanskyrkan, bestående av gåvor från olika syföreningar och liknande generösa instanser.
Stickade varma strumpor och vantar var ofta en glad överraskning, även om vi befann oss vid ekvatorn, likaså brevpapper, pennor och kuvert. Dom snälla tanter som stickade dessa textilier har jobbat ett helt år med detta och de ska ha ett hjärtligt tack för sina insatser för sjöfolket.


Sjömän har ju också sina drömmar, där dom seglar omkring på oceanerna, långt från land och hemmens trygga vråar, men alla blir lika glada åt julen ombord ändå...

onsdag 21 december 2011

Nu är det jul igen

Vem minns inte julen ombord ute till havs. 
- Nordsjön var på sitt allra sämsta humör en julafton då vi gick mot Irland från Danmark. Sjöarna slog över den stackars gamla s/s Aldebaran så att ankarspelet förvreds, en livbåt försvann i natten från däverten den hängde i, dörrar slogs sönder, likaså flera ventiler som saknade stormportar...
- Morgonen därpå hittade jag eldare Mäkinen fridfullt sovande på durken med grishuvudet från julbordet som huvudkudde. Granen låg i ett hörn och all dekoration flöt omkring i en salig blandning av sprit, läsk och öl. Det låg krossad porslin och glas bland matrester och julklappar. Med andra ord: det var riktigt rörigt för en ganska så bakis skakande sjöman att komma upp till i ottan...


Men, the show must go on, så det var bara att greppa en ölflaska som kom rullande emot en, bita upp kapsylen med tänderna och låta den ljumma drycken skölja den torra halsen...
efter några sådana skummande flaskor var det dags att krypa till kojs igen och vänta på att bli purrad av föregående vakt...

tisdag 20 december 2011

Strump-Lisa i Göteborg

Kärlek ombord
Många minns den kära gamla Strump-Lisa från Masthuggskajen i Göteborg. Hon som kom med sina högar av strumpor i en kärra och sålde dom vid sidan av...
"Lite fram och tillbaka kostar 25 kronor", sa hon. "Ett par strumpor på köpet"...Detta var i mitten av 1900-talet. Hon fanns långt före det
Hon har ju blivit en legend, men har funnits i verkligheten ända sedan segelfartygens tider. 
Tänk, den första kvinnan som sjömännen såg efter ett halvt år ute på haven..., hon blev så vacker för de hungrande grabbarna, även om hon var hur gammal som helst...
 - Hon var lite som Fantomen, uppstod alltid igen, kunde inte dö...


måndag 19 december 2011

Bra surrad däckslast...

Vi hade lastat Scania Vabis lastbilschassin i Sverige för att lossas i Dakar. Bilarna var surrade på fördäck, ända fram på backen, så nära varandra att det var trångt att gå mellan dem.
När vi passerade Biscaya råkade vi ut för en jävla storm som sänkte en passagerarkryssare och två lastfartyg av den mindre kalibern.
Sjöarna slog över däck och förvred chassierna till krokiga skrothögar...Ett batteri som inte blivit losskopplat gav ström till signalhornet på en av bilarna och det tjöt kusligt i nattmörkret... ingen vågade sig ut för att få tyst på tjutet, vågorna slog över däck med sådan kraft att bege sig dit ut var lika med självmord...


Inte ett enda chassi var helt vid framkomsten till Dakar, men alla surrningar var intakta och således ersatte försäkringen haverierna av Scanias dyrgripar. Kapten bjöd oss däcksfolk på en riktig fest för ett "bra jobb".

fredag 16 december 2011

Vem hajar klyket....?

- Skepparn låg på monkey island och solade medan chiefen satt i byssan och dividerade med hökarn om käket...
- Matros Karlsson strök färg under däck i mässjäntans kabin. Han hade en svettragg om pannan för värmens skull. 
Dansken målade om sin hytt, skotten blev gröna, durken svart. Han gillade färger, Dansken.
Båsen splejsade trossar på poopen och på backen knackade Jens rost under svinryggen. Bredgången skulle målas om hade försten sagt. 
Salongsville gick iland nedför fallrepet, han skulle köpa nya kakiställ och ta sig en bira på sjappet i hamnen.


Båten gjordes sjöklar, luckpressarna var skalkade, bommarna var nerfirade och låsta. Skitmattorna hade stuvats in i båssjappet, lotsen skulle komma senare.
Repen hade fått en nygjord platting av Janne Bangkok, den skulle han ta med sig hem och ha som dörrmatta.

onsdag 14 december 2011

Cigarettsmuggling i England

Att inneha mera än 59 cigaretter utanför sigillet var straffbart i England. Jag som storrökare var tvungen att smuggla, om jag inte köpte ciggen iland...
 - Vi hade fått en längre tids befraktning med olja, från Lands End till Shetlandsöarna. 
Goda råd var dyra, jag hade inte gömt rökverken och tullen kom ombord...I brådskan lade jag tio limpor under madrassen, hämtade en febertermometer och ställde fram två pralinaskar av märket Aladdin (köpta i slabben för kr 7:-/650 gram) lade mej i kojen och såg sjuk ut...
Snart kom det en kvinnlig tullare och förhörde sig om hur jag mådde. "Smaka på svensk choklad " sa jag och tjejen började peta i sig pralin efter pralin medan vi pratade om min febersjuka och allt möjligt annat. Trevlig brud måste jag säga, synd att jag var sjuk...
Hon önskade mej allt gott och gick ut ur hytten. Pralinerna var slut men jag hade mitt röka i behåll...
Vi gick så länge där i kustfart så till slut fick jag köpa dom hemska engelska cigaretterna i alla fall...    

tisdag 13 december 2011

Rasism i Kanadas New Foundland

Vi lastade massaved för Spanien i St. Albert, Three Rivers, New Foundland med s/s Kungsö av Mariehamn. Året var 1963, stuvarna där var uppdelade i två kategorier, vita och indianer.
Indianerna jobbade på fördäck och de vita på akterdäck.
Orsken var att indianerna var törstigare än de vita och de köpte gärna sprit av oss om vi hade någon...
Det var allmänt känt i trakten att indianerna inte tålde starka varor som de vita och att de alltid ställde till bråk i fyllan och villan. Inte ville de jobba heller! Men om rödskinnen inte fick komma akter om midskepp så gick det att hålla koll på dom...
Så där var det på många platser, där röda och vita arbetade "ihop".
 - Dom fördomarna, håhå ja ja!                         

söndag 11 december 2011

Rånförsök på Masthuggskajen

Vi låg och lastade i Göteborg med Broströms Braheholm för New York, år 1966. Clas Olofsson och Gunnar Norgren jagades som bäst för rån, alla deras rörelser meddelades i radion, likaså avslöjade radion polisens spärrar i radion!!...
 -OK, jag gick iland ca åttatiden på kvällen för att besöka timmerman som var göteborgare. Hade vikt ihop en hundring, som jag förvarade i klockfickan, för eventuellt behov av taxipengar.
 - Jag gick mellan virkesstaplarna på kajen...sedan minns jag inget mera...
Två grabbar som hade gått iland strax efter mig, såg hur ett par karlar stod böjda över mig och rotade i kavajfickorna men de sprang vid åsynen av sjömännen...
 - Jag låg avsvimmad på Sahlgrenska sjukhuset i tre dygn och när jag vaknade satt en polis vid sängen med sitt anteckningsblock i handen. "Vem slog dej?", frågade han direkt...
"Var är jag?" motfrågade jag. Hade ju ingen aning om var jag befann mig.
Senare fick jag höra att polisen misstänkte Clas O. och Gunnar N. för rånförsök. Ja, försök var det ju, min hundring låg kvar i klockfickan! 
Men fickorna i min vita kavaj var sönderrivna och den var alldeles blodig över hela ryggen.
Två veckor senare blev jag utskriven från hospitalet, då var Braheholm i N.Y. redan och jag gick till rederiet för lite pengar.
 - Den som mötte mig där, var den ökända Littorin... "Det var självförvållat!" sa han, "du var väl full tänker jag" fortsatte han. "Inga pengar, men en tågbiljett hem till Stockholm får du. Och den går inte att sälja"...?? Så var det då på den tiden...


Via Sjöfolksförbundet fick jag ersättning för all förlorad inkomst plus sjukskrivningen, så jag led ju ingen nöd, men var heligt förbannad på herr Littorin. Hade inte druckit ens en öl när jag gick iland...

fredag 9 december 2011

Vi fiskade makrill på redden i Chile, från m/s Neptun av Mariehamn

Vi lastade i Hangö, Finland, en kran med en lyftkapacitet på 600 ton, som den finska regeringen skänkt till Peru. Destinationen var Callao, vid Lima. - Lastningen tog över en månad i anspråk! Neptun var på ca 3000 dwt och den stora kranen fyllde både lastrum och däck.
 - Vi var säkra på att lossningen skulle ta lång tid och var beredda på lite "semesterdagar" i Sydamerika...
Men tji fick vi, efter ett dygns arbete med skärbrännare och vinkelkap, var alla delar i land!!
De ditsvetsade märlorna och andra surrningsfästen hade helt avlägsnats och slipats av så det var bara att måla över...


Därifrån gick vi ner till Chile, till en liten by strax norr om Valparaiso, som jag glömt namnet på, där ankrade vi upp på redden i flera dagar. Vi skulle gå in och lasta arsenik i fat till Tyskland där.
 - Det var mest ålänningar ombord och dom är ju kända för att gilla fisk, så snart hängde grabbarna över relingen och pilkade makrill... Det var ju inget konstigt med det kanske ni tycker, men det konstiga var att efter att ha rensat flera fina makrillar och ställt en pyts med firrarna utanför byssan för tillagning av färsk fisk, som vi inte sett röken av på månader, kommer kockstewarden och dumpar den fina fisken överbord med orden "man vet ju inte vad det är för något, kan ju vara giftig!"...
Tilläggas kan att vår proviant bestod mest av djuptfryst sej i massor...Vi åt kokt sej, stekt sej, ugnsstekt sej, på tvären och på längden...sex dagar i veckan på hemresan som tog ca en månad...Kaffet tog också slut strax efter Panamakanalen... 
I ren desperation betalade jag över 200 kronor för ett litet paket kaffe när vi äntligen kom till Kielkanalen! Det var inte så gott...
Undrar om den "hökarhalvan" fick några jobb efter den resan...

torsdag 8 december 2011

Betala din elräkning ombord...?

Vi hade haft livbåtsmanöver i Svea Regina där vi låg i Värtahamnen. Efter att alla livbälten stuvats tillbaka i sina bänkar och båtarna surrats hördes plingandet i högtalaren och andrens röst förkunnade att elräkningen  ska betalas hos gnisten (sådan fanns på den tiden) kl 13,00...
 - Det var otroligt att så många damer från ekonomiavdelningen faktiskt stod i korridoren, köande med handväskor i händerna, beredda att erlägga den påstådda betalningen!!
 - Att båten ekade av gapskratt var inget som någon förvånades över...
Det fordrades en kaptens utsago för att övertyga tanterna om att inga elräkningar förekom.
                                                                                                                       

tisdag 6 december 2011

Som rorgängare i Kungsholm

Man var mäkta stolt då man fick mönstra på SALs Kungsholm som rorgängare i början av 1960-talet. Iklädd den vita uniformen kände man sig lite förmer än andra matroser som ju gjorde "skitarbetena" ombord.
Under vakten satt man till rors och styrde via knappkontakter istället för att stå bakom en stor rorsratt. Var man hungrig kunde man ringa ner till servicen och beställa en macka och en lättöl. Det var tider det...
När passagerarna skulle i land från redden var det vårt jobb att forsla dem med tenderbåtarna.
 - En nackdel var att våra bostäder befann sig längst bort i korridoren, så att vi var tvungna att gå till duschrummet genom "flunkargången" med alla hugna män som gillade unga rosenkindade killar... Dom satt i sina hytter och ville så gärna bjuda på gin och dom ryckte i handuken man virat runt midjan...
"Ooh så söt man kan vara" brukade Maj-Björn uttrycka sig, medan "Drottningen" kunde vara riktigt ekivok ibland. "Kom älskling", kunde han säga, "jag kan smörja din stjärt med extra fin salva"...
Nåja, man tog dom för det dom var och det var aldrig något bråk, för det mesta var dom bara skojiga.

måndag 5 december 2011

Att fiska haj är bara jobbigt och stinker...

Ibland kunde vi få för oss att fiska haj på redden. Ofta fanns det en hajkrok undanstoppad bland bråtet i förpiken, om inte svetsade reparatören en hulling på en vanlig köttkrok som vi snodde från hökarns frys i byssan. En bit vajer eller en klen kätting fästes mellan kroken och själva linan, som flöte användes en brädbit.
Som bete dög det bra med en köttbit, man kan köra med en lite större plåtburk också, hajen hugger på vad som helst om den är i närheten...
Mycket sällan nappar det på kroken, men det har faktiskt hänt att man har fått dra upp en stor best... Jag var med om en sådan fångst en gång, fy fan vilket arbete  det var. Via kastblock winschade vi upp odjuret, efter att den tröttats och slutat att streta emot.
Den vägde ungefär 180 kg, var nästan två meter lång med ett gap dit man kunde skicka in en kalv!...
Och vad hade vi för det? Jo, en massa arbete med att öppna buken och rensa ut inälvor, skrapa rent kring ryggbenet och käften med sina vassa tänder. Stanken var vidrig, har aldrig känt något så illaluktande som hajinälvor...
Skepparn skulle ha ryggraden för att göra promenadkäppar av och försten tog den stora käften som souvenir...Något att skryta med hemma om...  

söndag 4 december 2011

Florida Bar i Rio de Janeiro med alla flickorna

Tänk er att ramla in på en bar i brasilianska Rio de Janeiro. Då skulle man hamna på Florida Bar vid torget Praca Maua...
Oj oj så många vackra tjejer det fanns...och ju mer drinkar man fick i sig, desto vackrare blev de små, många gånger mycket vulgära damerna. Men kul var det, varför hamnade man alltid där om inte för att alla trivdes...
Efterkvällens samvaro blev man hembjuden till "familjeflickan" och ofta bodde hon i en favela, en by med små ruckliga kåkar,  på "Fågelberget"...
Med sambatakterna sjungande i en ofta värkande skalle tog man sig ner till fartyget vid kajen och väl där skroderade man för dom yngre om hur kär den lilla gyllenbruna tösen hade blivit i en och hon hade ju velat att man skulle stanna kvar... Det du...!


Ett annat populärt ställe var "Gröna Hissen" neråt Rio Branco, dit man åkte hiss upp till baren. Tänka sig, där fanns likadana brudar som på Florida Bar...
Nu för tiden har den försvunnit som så många andra platser. 

fredag 2 december 2011

Kackerlackor stora som möss...

Det var oundvikligt att jättestora kackerlackor följde med vid lastning av de stora teakstockarna i Västafrikanska Takoradi, Ghana och i Gabon.  
Dom fanns överallt, på däck, i mässar och kröp även in i hytter i bostadsavdelningar. Det var så fullt av dom ibland att det krasade under fötterna på oss var man än gick. 
Honorna bara lade sig på sida och sprutade ur sig en hög med vita ägg som också skulle bli kackerlackor...
- Första gången jag såg en sådan "best" satt jag på toaletten när det  plötsligt dök fram ett platt huvud mellan dörren och durken... Det som förskräckte mej var att jag trodde att en orm var på väg in... Tur att man satt där man satt, annars hade jag väl gjort på mej...
Sedan såg jag ju att det "bara" var en kackerlacka av en helt annan dimension än dom i den kalla norden...                      


En större teakstock väger ca 20 - 25 ton. Gabonteaken förbjöds senare p.g.a. uthuggning.     

"Partaj" och afrikansk "woodoo"?

En söndag i Tema, Ghana gick vi iland för att kolla in "byn" som vi sa, vi var törstiga i värmen och en eller annan öl var ju inte fy skam.
Innan man kom till själva centrum fanns en gammal byggnad  i trä (tidigare använd som slavförvaring av britterna) och därifrån hördes musik och sång... Just då sjöng dom "When the saints go marching in". 
"Party", var det någon som sa och naturligtvis gick vi in... Det var fullt av människor där som sjöng av salighet, det var ju en sorts kyrka vi hade hamnat i.
Så vi satte oss ner och deltog glada i sångerna, predikningen gick på deras språk men vad gjorde det. Vi hade kul, något att berätta om där hemma...
Från "altaret" till utgången var dubbla rader av brinnande stearinljus utplacerade så att de bildade en krokig lysande väg ut från skumrasket i "kyrkan".
Vi hade svårt att hålla oss från skratt efter gudstjänsten då alla besökare hoppande jämfota mellan ljusraden efter varandra började ta sig ut. 
Ja, naturligtvis följde vi med i "letka-jenkan" och kom så till slut fram till utgången där en präst stod med kollektbössan i handen som vi skrattande lade våra småslantar i.
 -  Prästen sa att vi var dom första vita som någonsin besökt hans kyrka och han siade om vår närmaste framtid... Spådomar som att allt skulle gå bra för oss och rikedomar väntade....
- Men för lättmatrosen var det en annan sak..., honom väntade sjukdom, elände och död...
Stackars kille! Två dagar efter avgången insjuknade den arma unga sjömannen i malaria, med mycket hög feber... När jag tittade in i hans hytt och för att höra om hur han mådde, frågade han nästan viskande: "tror du att jag dör nu båsen?"...
Det var svårt att svara då jag mindes prästens spådom...
Lättmatrosen blev frisk och kry igen efter en liten kininkur och antibiotika, men det var ju lite kusligt ändå...

onsdag 30 november 2011

Bananormar i lasten...

För länge sedan lastade man bananer i stockar, de bars ombord av lokalbefolkningen med läderförkläden som skydd mot de giftiga ormarna vilka ofta följde med dessa bananstockar. Även giftspindlar förekom, t.ex den vanliga bananspindeln från Brasilien som räknas till de giftigaste i världen. 
Dessa varelser oskadliggjordes av kylan i lastrummen, men ofta vaknade de till liv igen under lossningen i Bremerhafen, dit bananbåtarna ofta gick för lossning.
Man sopade där kräldjuren skyndsamt i säckar för att brännas så de inte spred sig i Europa. Tänk vilket scenario. En massa män med piassavakvastar som sopar i stor brådska, rädda för att de giftiga djuren ska bli uppvärmda tillräckligt för att hugga...


 Bananspindelbett kan te sig läskigt.

En bananorm som inte ser ut som en banan , Brasiliansk giftorm.





måndag 28 november 2011

Vi läktrade i Saldanha, Sydafrika.

Sea Scout gick in till Saldanha, nordost om Cape Town för att invänta en amerikansk tanker som råkat få maskinhaveri på sin resa till Bahamas.
Vi låg där flera dagar, kanske en vecka, väntande, så vi passade på att kolla förtöjningstrossar och -vajrar. Flera av dem behövde splejsas om, så det var arbetet den veckan för oss däcksare.
Trist men nödvändigt arbete...
Gick iland på kvällen en dag för förfriskningar i tristessen och mötte den vackraste färgade tjejen jag någonsin sett på en bar uppe i samhället. Hon satt tillsammans med lokal förmåga, en boer, född i Johannesburg, jag satte mej hos dem efter att en invit av tjejen.
- Vi samspråkade och drack öl, det var mysigt...Så fick vi idén att kanske skaffa en flaska starkt, lokal "Jungle Juice" som skulle finnas i byn där den vackra flickan bodde. 
En trött taxichaufför körde oss upp på en höjd där byn låg och vi gick in i den lilla kåk som var hemmet.
 - Då plötsligt hördes skrik och skrän från gårdsplanen, en hel massa blodtörstiga människor hade samlats där för att livet av oss vita... Nu förändrades också "vår" tjej! Hon tog ur sina löständer från munnen, väste åt oss att fly fort som ögat och pekade på ett hål under diskbänken, som säkerligen var gjort för just det ändamålet...Hennes föräldrar och antar jag, bröder hade beväpnat sig med basebollträn och machetes, dom skulle försvara hemmet...
En stor sten som flög in och krossade ett fönster fick mej och boern att störta ut i natten genom hålet som vette mot baksidan av kåken och vi sprang för våra liv nedför backen vi kommit upp längs tidigare på kvällen med taxin. Så fort har jag nog aldrig sprungit förr...
 - Flåsande kom vi fram till byn, där vi sprang in på ett hotell och dit förföljarna inte släpptes in.  - Det var säkert hundra skrikande bamsingar som hade dödat oss om dom hade fått tag i oss...
Vi fick hyra rum på hotellet och vågade oss inte ut förrän det var ljust och Sea Scouts kapten kommit för att lösa ut mej.


Följand dag läktrade vi olja från amerikanen, 100 000 ton, för Bahamas. Lasten blev omsåld flera gånger och vi fick många kontraorder, innan vi till slut seglade upp till Rotterdam.
                                                                                          

lördag 26 november 2011

Underhållsarbete ombord


En ciggpaus är befogad när arbetet börjar smaka pyton. Dagarna känns så långa, ändå är det bara en vecka kvar till land. Och kanske en fridag  i Hong Kong...


Bilderna är lånade från en ung sjömans arkiv.


Romantiken är långt borta när rostflagorna yr kring öronen på matroserna, lika långt som till nästa hamn...





torsdag 24 november 2011

Att navigera i skärgården är inget för supertankerbefäl...

På äldre dar hade jag börjat segla i närfart som skeppare. En redare med en nyköpt mindre lastbåt anställde mig för att skeppa timmer från östra Finland till Pargas i den västra delen av landet.
Vi var två man i besättningen, en matros, en allt i allo kan man väl kalla honom och undertecknad som hade ansvaret.
Redaren var en relativt ung överstyrman som seglat i supertankers. Hans ambition var att stanna iland och tjäna sitt levebröd som chef för sitt eget rederi. Kontoret hade han hemma i sin lilla tvåa i Helsingfors.


Vi hade lossat första lasten i Pargas och avgick tomma mot Hamina. Den här gången var redaren med och han ville föra befälet över fartyget den här resan. Vädret var bra, en frisk vind blåste ut från land när vi anlände till Hangö skärgård, sent på natten. Ett myller av fyrar blinkade, färgerna varierade mellan rött, grönt och vitt. Redaren kom in i styrhytten där jag  var i färd med att styra båten i den ganska trånga farleden, just då hade vi en fyr alldeles inpå oss om styrbord som blinkade rött, en annan lite längre bort var grön, medan den jag höll kursen på var förstås vit... Redaren blev som galen då han såg den röda fyren nästan vid vår bredgång och han rusade fram, slog av maskin och skrek att"ser du inte att det är rött för fan"! Jag påpekade att det skulle vara rött där på sidan men att vi låg på kurs... Han lyssnade inte på mig utan skrek och härjade av bara den.
Båten var ju olastad och låg högt i vattnet, vinden drev den inåt ön med det röda ljuset och snart nog kände vi grundstötningen och fastnade på botten... 
Nu vart redaren helt tokig, han anropade kustbevakningen i komradion, skrek "mayday" och höll på. Det gick inte all lugna honom förrän jag gav honom en örfil och då började den stackarn att gråta, han bönade mig om att ta grundstötningen på mig... Han skulle betala bra inte ville han bli av med sitt befälsbrev...
Dagen därpå undersökte dykare från kustbevakningen båtbottnet, konstaterade att allt var OK och vi drogs från grundet av kustbevakarna. Till råga på allt beställde redarn lots ombord för att lotsa oss igenom Hangöfaret... När lotsen lämnade sa han spydigt till mig att hålla dom röda och gröna "pinnarna" på varsin sida om båten... Jag har aldrig skämts som just då!


Kontentan av det hela är att befäl från dom "stora fartygen" ska hålla till långt ute på havet där man navigerar med"lakan" och tar lots långt ut till havs, eller innan dom går in i Stora Bält som vår matros sa. Även han hittade i skärgården...
Fotnot: jag nämner inte fyrarna vid namn eftrsom jag inte kommer ihåg alla deras namn längre.

onsdag 23 november 2011

Sjöfartshotellet i Stockholm på 1970-talet

Förr var Sjöfartshotellet en tillfällig bostad och även en mötesplats för sjöfolk från hela landet. Man bodde där under tiden som man sökte jobb på förmedlingen, belägen i samma kvarter, endast några steg från hotellet.
Det kostade 18:- per dygn för sjömän med sjöfartsbok ( steg till kr 50:- mot slutet av -70-talet ), så inte undra på att avdelningen för sjöfolk för det mesta var fullbelagd. På den tiden träffades där alla sorters "sjöfolk", dom äkta, dom nyfikna och "golddiggers", sådana som sökte sig till "guldfiskarna", sjömän med avmönstringen på fickan och generositeten strömmande med hjälp av de starka dryckerna...
 - Restaurangen hade inrett en avdelning, möblerad med bord och bänkar och paneler från gamla Waxholmsbåtar, en riktigt mysig hörna där turisterna sällan hittade sittplats på grund av en massa högljudda sjömän. Stamkunder som Shanghaj-Slim, Trikarn, Janne-Bangkok, Chiefen och många fler hade "sina egna" bord och gud nåde den som tagit dessa platser...


 - Ja, det kunde gå hett till ibland, festen började i restaurangen och fortsatte sedan uppe i rummen som emellanåt kunde inhysa uppemot tjugo personer på en gång. Läskedrycksautomater från korridoren drogs till rumsdörren så man slapp springa efter blandvatten, rök bolmade ut ur rummet där dom flesta rökte och rösterna mycket högljudda då alla skulle överrösta alla...Musiken från radion skrällde, turisterna klagade  och direktör Karlsson (han hette så, hotelldirektörn) var utom sig av ilska...
Han  jagade iväg dem som inte hyrde rum på hans hotell och vi andra fick världens utskällning. 
Men han var en snäll och omtyckt person som alltid ställde upp för oss sjömän. Han trollade fram lediga rum fastän hotellet var fullbelagt!! 
Tjugo procent av hotellkapaciteten var vikt för sjöfolk, resande till eller från sina arbeten på fartygen eller boende där under tiden de var uppsatta på "törn" på sjömansförmedlingen.


Det var en underbar tid, mycken samhörighet och trevliga stunder tillsammans, sjömän är ju en kategori för sig, eller var. De flesta var ensamma utan eget hem annat än de hotell eller liknande instanser. Många gick i Antwerpen, Rotterdam eller Genua och mönstrade ut där.
Då var ju sjöfartshotellet i Stockholm mångas "hem", en plats att packa upp sjösäcken på.
Det var ju en genomfartsplats för de som bodde runt om i Sverige, liksom hotellen i Göteborg
och de andra större hamnstäderna också. 
Jag minns hur Shanghaj-Slim vaknade på hatthyllan en morgon efter att ha slocknat vid bordet! Hjälpsamma vänner hade lyft upp den sovande gamla sjöfararen och "glömt" att ta ner honom före stängningsdags...
- Då jag gick till restaurangen för frukost tidigt den morgonen möttes jag av en svärande Slim som med mycken möda kravlade sig ner från hyllan...
Som sagt, det var en rolig tid!

tisdag 22 november 2011

Den kortaste fotbollsmatchen i världen....?.

Visst spelas det fotboll mellan de olika fartygen i världen.
Sjömanskyrkan och Norsk Välfärd ordnade matcher i många hamnstäder, man spelade om poäng, där det vinnande laget kunde bli världsmästare. Hade man tur så mötte man sämre lag i de flesta matcher och plötsligt fick fartyget sin pokal...


Vi låg i Apapa och väntade på att förhala till Lagos där vi skulle  lossa, en fransman låg akter om oss och vi hade kommit överens om att spela en match på kvällen, bara på skoj.
Klockan 19,00 hade våra respektiva lag ställt sig på planen, en lokal domare hade också ställt upp och matchen började... Klockan 19,10 var det kolmörkt, det var som om någon släckte solen, så fort försvann den och det vart svart... Vi låg då under med 2 - 1 och matchen var över... Tio minuter, den kortaste matchen någonsin...?
Publiken, mest ungar men även några fullvuxna hade kommit för att åse de vitas kamp. De blev ju blåsta på en "intressant" fotbollsmatch, men var glada och applåderade  för varje passning som gav resultat...
 - Molokna knallade vi tillbaka till hamnen, men ombord på fransmannen hade man dukat upp för fest. Ett bordtennisbord fullsmockat med olika drycker, allt från läsk och öl, till de finaste sorters konjak och whiskey, hade placerats på övre däck under soltaket och ett sideboard smockat med tilltugg i form av snacks och sallader med brytbröd...
Där festade vi, klädda i våra fotbollskläder, till långt fram på natten...
Vilken härlig sport fotbollen är ändå...
                                                                                                                   

måndag 21 november 2011

Underhållsarbete är viktigt ombord

Fartyg i drift behöver kontinuerligt underhåll för att inte rosta sönder i de salta haven. På bilden en matros som "fläckar" på däck.
"Bäst att passa på då oceanen är lugn och ligger stilla i solen", verkar han säga.
Båtar av stål är mycket känsliga för rostangrepp och håller sjömännnen i arbete under resorna mellan hamnar.
Master, bommar, kranar och däcksbyggnader angrips av rosten och man knackar rost och mönjar så "örona blör" som en värmlänning uttryckte det.
Det kan vara ordentligt hett i solen kring ekvatorn i synnerhet, däcket är hett så man kan steka ägg på det, ingen beträder däck barfota på dom breddgraderna utan att få stora besvär...


Under tiden fartygen lastar eller lossar underhålls utsidorna meddels ställningar och flottar, man behöver inte gå arbetslös en enda dag ombord.                     
                                                                                                                             
 - Märkväl att jag skriver mest om däcksarbetet, jag var ju däcksare själv. Det är likadant i maskin, alla arbetar med underhållning där också, mest då grejar dom med maskinerna förstås, det är ju av största vikt att dessa fungerar. 
I byssan är arbetet igång från tidig morgon. Frukosten ska serveras i tid, som alla andra måltider, maten förbereds av kockarna/kocken, hökarn planerar menyerna veckovis, om det finns en hökare ombord. Nu för tiden är det mest kockstewartar som har hand om allt det där. Moderna fartyg har inga stora besättningar längre...
 - Jag har seglat i båtar där besättningen utgjordes av 52 personer! Idag får man bemanna tre, fyra fartyg med den mängden befäl och manskap. Ja ja, tiderna förändras ju...

söndag 20 november 2011

En flicka i varje hamn...

Romantiken till sjöss har alltid varit ett samtalsämne bland gemene  man. En sjöman har ju en tjej i varje hamn!...


Tänk er att en ung sjöman går iland, kanske i Rio de Janeiro. Han hamnade säkert på "Florida Bar", dit kom de flesta förr i tiden.
En massa vackra unga flickor frekventer ställen som denna bar och en första gångens sjöman har lätt att bli "dödskär" i någon av dem, som erfaret "tar hand om" den unge mannen...
De tävlar om hans gunst, får honom att känna sig oemotståndlig och stolt som en tupp bjuder han på mera dricka... Han fastnar för en som är så "vacker" i sin ekivoka klädsel, egentligen saknad av klädsel, vilket får de manliga testosteronen att rusa i blodet...
Hon ser till att sjömannen blir serverad drinkar och naturligtvis ska ju hon också ha en drink samtidigt. Att skönheten i fråga nästan bara dricker alkoholfritt ,det tänker man inte på. Det här är hennes arbete. Hon har procentlön per drink som den oerfarne bjuder på!
Tjejen visar sin "kärlek" genom att bjuda "hem" killen och låta honom tro att hon förälskat sig i honom, bara honom. För det mesta bor hon i en "camp" där många andra flickor håller till medan de tjänar sitt uppehälle i den stora hamnstaden.
Ett gammalt uttryck är: kärlek på sympati..., pengar som souvenir...


Sedan skryter man ombord i båten om sin "tjej". Hon är en familjeflicka som bara råkade vara där och guu-ud vad hon älskar sin blonde viking.
Att hon sedan har "den ende" i alla länders fartyg, har man ingen aning om...


Det fanns sådana skönheter i dom flesta hamnstäder, ofta som lockfåglar som kallt såg på medan sjömannen misshandlades och rånades på sina kvarvarande sekiner...


Den romantiken. Huir många har man inte blivit förälskad i?...

lördag 19 november 2011

Ett jobb jag helst vill glömma bort...

Någon gång för länge sedan satte jag upp mej på törn i Helsingborg, bara för att jag råkade vara på besök i Kävlinge när mina pengar tog slut. Det var svårt att få tag på jobb just då, i Malmö var det helt omöjligt.
 - I ren desperation mönstrade jag på som lättmatros i m/s Irene, Transmarin...
Måste tyvärr säga att det var en katastrof... Ingenting var som på "vanliga" fartyg. Besättningen verkade tagen ur "Gökboet", ber om ursäkt ifall någon tar åt sig, men det var det värsta jag varit med om...
 - Nåväl, då vi kom ombord (en matros mönstrade samtidigt som jag) var fartyget redan sjöklart och avgick mot Le Havre i Frankrike. -Jag tilldelades förstens vakt 4 - 8. Märkväl att jag var befaren redan då, hade seglat som båtsman i flera båtar.


Det var höst och jag fyllde år under resan ner, gick upp till skepparen och bad om att få köpa en flaska konjak, eftersom jag ville bjuda på ett glas för att fira min bemärkelsedag. - Det här var ett undantag, sa kapten i fråga, men han lovade mej EN flaska och jag gick till hökaren som gav mej en butelj  fin konjak.
Med den gick jag ner i mässen, ställde konjaken på bordet och sa "varsågoda nu".
Till min stora förvåning var det ingen i manskapet som tackade ja till det!!
Den nya matrosen och jag drack ur hela flaskan medan dom andra tittade på...

- Svaret jag fick på min fråga, varför, var att i och med att ingen annan i manskapet förutom båsen, fick köpa alkohol, skulle dom fanimej inte ha något av en nykomling som hade fått lov att köpa sprit!!?


 - En söndag morgon då jag hängde på bryggvingen under min vakt tyckte överstyrman att jag gott kunde gå ner och köra av rost från däck och sedan mönja det. - "Vad bra", sa jag, "då får jag ju dubbel övertid".
Men det tyckte inte styrmannen. Der var en fråga om säkerhet ombord, att "rädda däck" var inte övertidsarbete, det hörde bara till var och ens skyldighet, menade han!?
Som vaktgående lättmatros får man ju inte åsidosätta sina plikter, så jag tog fram rosthackarmaskinen och satte igång med arbetet. Det dröjde inte mera än ett par minuter så kom en helförbannad kapten utrusande, drog ur elkontakten och började skälla på mej, va fan trodde jag att jag var som vågade väcka honom 
en söndagsmorgon... Jobbet blev gjort först på måndagen.


 - Vi hade lastat klart i Le Havre, lastluckorna var skalkade och överdragna med tre presenningar, det var bara bommarna kvar att fira ner och låsas.
 - Jag och den nye matrosen, kan inte komma ihåg hans namn, började släppa ner dessa bommar på akterdäck. Jag hade lagt en och en halv törn vajer på nocken och den första bommen gled ner så vackert på ett litet kick.
Plötsligt kommer tredje styrman skrikande och gormande att vad i helvete gör vi egentligen... Det var bara båtsman som fick fälla bommarna...
Jag måste tala om att båsen, en äldre herre med en massa övervikt, hade svårt att komma upp på masthuset, han pustade och stånkade innan han till slut lade vajern på nocken, fem sex varv och började firade ner bommen som hackigt 
kom ner några centimeter i taget! Det dröjde över tre timmar att få ner de åtta bommarna!...


Vi gick till Söderhamn med saltet från Frankrike. Den nye matrosen och jag mönstrade av och gick iland med sydkejsarna så fort det bara tilläts...
Skönt!