Nu är det år 2012, Välkommen till ett "bättre" år...

Vi gick mot Sydamerika från Montreal i Kanada när vår överstyrman törnade...Den stackars styrmannen inbillade sig att hans hytt var försedd med kablar och mikrofoner som var osynliga för andra men inte för honom.
Han visade skepparen en termoskanna och sa att den innehöll en sändare som gjorde att han kunde kommunicera med sin fru...!
Frun jobbade i ett annat Salénfartyg som "gnista", telegrafist, det fanns sådana på den tiden.


Nåväl, det bestämdes att försten skulle hållas inlåst i sin hytt, med vakt utanför, för säkerhets skull, om han t.ex. skulle vilja hoppa överbord eller så...
Det blev ju däcksvakten som fick uppdraget att stå på vakt en timme i taget och en episod har blivit kvar i minnet.
En matros, han var av arabiskt ursprung och mycket vidskeplig...Tänk er honom darrande stå där utanför en "galnings" hyttdörr, hoppande till för varje litet konstigt ljud med svettig panna...Värre blev det när överstyrman öppnade dörren och räckte fram en glödlampa och  sa att "du som seglat med min kärring, kan väl säga några ord till henne. Hon är på linjen nu"...
Matrosen sprang som för sitt liv ner i mässen, skakande som ett asplöv, rabblade några böner till Allah och svor på att glödlampan ändrade färg och att han hörde gnistans röst ur den...
                                                                                                     
Vi lämnade styrmannen på Bahamas för vidare befordran hem till Sverige.
                                                                                                 

Så var det nyårsafton igen

JAG ÖNSKAR ER ALLA ETT RIKTIGT GIVANDE OCH GOTT NYTT ÅR 2012!!


För många år sedan hade vi lossat klart i Dublin på nyårsaftonen och skulle gå till Finland för lastning.
Julen hade varit en stormig upplevelse på Nordsjön som vi sent ska glömma och för det fick vi ligga kvar i Dublin till nyårsdagen bestämde kapten Stor-Klas på åländska s/s Kungsö. Villkoret för det var att vi gjorde båten sjöklar på nyårsaftonen...
Aldrig hade väl skärstockar och träluckor åkt på med sådan fart, pressenningarna lagts över och skalkats, bommarna fällts och surrats, som just den dagen. Vi var klara på cirka fyrtiofem minuter tror jag... 
 - Duschade och finklädda tog vi sedan emot de tjugo, trettio vackra damer som sjungande, med champagneflaskor i händerna, kom ombord över landgången för att fira in det nya året med oss... Dom kom från Cooks Bar, inte långt från hamnen.
  Det var en upplevelse som jag aldrig tidigare varit med om. En jättefin sådan må jag säga!
Efter tolvslaget stannade många flickor kvar ombord, medan de som inte "fått någon karl" gick iland till nästa båt tänker jag.... 
 - Den skepparen var en riktig hederskarl tyckte vi nog alla.  GOTT NYTT ÅR!

Vera Cruz i Mexico...

Vera Cruz var en populär lossningsplats för oss ombord. På fritiden gick man gärna iland och besökte barerna kring det s.k. "Blåsiga hörnet" under de karakteristiska pelarvalven. Små söta barn gick omkring och sålde hemmagjorda cigariller till billiga priser.
Det var skönt att koppla av under tak i solvärmen med en kall öl eller varför inte en tequila fizz eller nåt...


Jag hade varit iland med min tjej som också jobbade i Baltic Wasa och lärt känna stan som det så fint heter, men då Anne gick och lade sig tidigt, drog jag iväg tillbaka till barerna för en öl till eller två...
Nu hade mörkret lagt sig och livet i barerna tog fart. Jag hamnade på ett ställe där det vid ett långbord satt minst tio sköna kvinnor som skrattade och hade roligt... Så klart satte jag mig bland dem och beställde tequila åt alla de vackra damerna. Den manlige kyparen viskade varnande att det var inga vanliga tjejer, "they are not girls" sa han.
Men jag som var lite dragen viftade bort det eller uppfattade väl inte vad han menade, utan satt där glad i hågen. En av skönheterna gav mig en rullad cigarett som var snörpt i ändarna, men den stoppade jag i bröstfickan utan att tända den.
- Till slut förstod jag vad kyparen menade med sin varning - det var ju killar som satt där... De var så till den milda grad lik kvinnor, med riktiga bröst och allt, så det gick inte att se skillnaden för en berusad sjöman på vift.
Nåväl, jag lullade ombord igen till min egen tjej och tillsammans rökte vi den hemgjorda ciggen utan att veta vad det var...Men dagen därpå fick vi svar...det var kokain i den och det var kanske inte så bra...eller hur man ska se på det. Andra kocken i grannhytten hade inte fått sova på flera timmar och min älskade gick omkring hjulbent som en gammal cowboy...

Befäl från Chalmers i Göteborg är annorlunda...

Vad är det som gör sjöbefäl från Göteborgsskolan Chalmers så annorlunda än övriga?
- Vi fick en ny tredje styrman, en lång ung man som tydligen visade att han minsann inte var vem som helst...
Han presenterade sig som andre styrman junior och det gick inte att kalla honom trean inte. Han hade ju studerat vid Chalmers, så det så...
- Värre var det i en Salénare då en före detta matros, bekant med alla i manskapet, anlände för att inställa sig för tjänstgöring som tredje styrman. Han hade läst ett år vid Chalmers och hade köpt sig både vega och uniform...
-Jag mötte den "nya" styrmannen vid fallrepet, kvällen som han kom ombord och bjöd in honom på en öl i min båtsmanshytt. Han var väldigt stressad, drack ölen med ilfart, reste sig och med orden "förlåt, men jag får inte umgås med manskapet för mycket, det kan bli snack"...!!?

Vad drar man för slutsats av sådant beteende...?   


Så bär sig inte elever från dom andra skolorna åt...!

Några ord till er som tänker gå till sjöss

När jag som rosenkindad femtonåring mönstrade på min första båt och klev in i mässen, dit hänvisad av en matros som hängde vid fallrepet i väntan på en "brud", var jag full av förväntningar...
Kompisar som redan hade seglat en tid, kom ju hem med hisnande berättelser från de sju haven, även om de bara hade varit ombord ett par resor till Estland! Det var fest alla dagar och fina tjejer fanns till hands överallt...Ingen talade om hur sjösjuka de varit och rädda att båten kanske kunde haverera i de höga vågorna som dunsade mot bogen eller slog över däck med dess byggnader...!
- Redan första dagen blev man utsedd till att gå vakt, tolv fyra var det normala för en ung ny jungman. Tredje styrman skulle lära en att styra och att gå utkik på backen under de mörka nattimmarna. Vi gick till England och utkiken skulle lyssna till alla mistlurar och tjuten från mötande fartyg i dimma. Han skulle meddela bryggan via klockan längst framme under svinryggen, ett slag för babord, två för styrbord och tre för rakt för ifrån. Ve den som missade ett enda slag...
En timme i taget fick man stå där framme på backen i alla väder, sedan avlöste man vaktkompisen till rors, det var ju värmande ifall det regnade eller snöade där ute...
Första vakten blev jag lurad av de äldre att noggrant föra bok över alla mistlurar och även de tumlare som fosforiserade simmade kring fören. Det var ett svårt uppdrag att räkna de lekande firrarna...
Under svåra stormar fick man gå utkik på bryggvingen, då slapp man de överskjöljande sjöarna och kunde hålla sig något så när torr och man värmdes från den öppna bryggdörren.
Fyra timmar vakt och åtta timmar fritid hade man för vila och rekreation. Under dagtid var det arbete på däck som gällde, knacka rost, städa och mönja om vädret tillät. Annars hittade båsen på något att göra inomhus, ingen tid att lata sig, nej hårt arbete skapade "hårda sjömän" som en överstyrman en gång uttryckte sig.

Skabb var var inte skabb

Vi gick in till Newark och lastade kol för Japan. Jag passade på att söka läkarvård för en hemsk klåda kring midjan. Det kliade så man kunde bli knäpp...
- Doktorn jag kom till var av tysk börd, en stram snubbe som stod där med händerna på ryggen och gav sin diagnos: SKABEeee, sa han. "Are you sure?", frågade jag då. "Off korrrs Ich am schuurre!" blev svaret på broken english.

Han skrev ut kapslar för skabb och en salva att stryka på klådan. Det hjälpte ju inte...


Väl i Kobe, Japan, gick jag till doktorn där: "Skabe", blev diagnosen och han skrev ut ett medel att smörja in hela kroppen med... Det hjälpte inte...


Långt senare besökte jag doktor Lindström i Stockholm på Blasieholmen. Han skrattade och sa att det där det var utslag från majs, som vi lastat i Paranagua i Sydamerika. 
Många hade kommit till honom sa Lindström och alla hade varit i Sydamerika och lastat majs till Ryssland.
Han skrev ut några kapslar och jag blev bra på några dar...                                                                                                    

Önskar alla en Riktigt fröjdefull Jul!

GOD JUL ÅT ALLA! 


GOTT NYTT ÅR!


Visst är det något visst med julen till sjöss. Borden dignar av god mat och dryck. Ekonomipersonalen har pyntat och gjort ett mycket bra arbete med att skapa julstämning åt oss.


Julklapparna kom från sjömanskyrkan, bestående av gåvor från olika syföreningar och liknande generösa instanser.
Stickade varma strumpor och vantar var ofta en glad överraskning, även om vi befann oss vid ekvatorn, likaså brevpapper, pennor och kuvert. Dom snälla tanter som stickade dessa textilier har jobbat ett helt år med detta och de ska ha ett hjärtligt tack för sina insatser för sjöfolket.

Sjömän har ju också sina drömmar, där dom seglar omkring på oceanerna, långt från land och hemmens trygga vråar, men alla blir lika glada åt julen ombord ändå...

Nu är det jul igen

Vem minns inte julen ombord ute till havs. 
- Nordsjön var på sitt allra sämsta humör en julafton då vi gick mot Irland från Danmark. Sjöarna slog över den stackars gamla s/s Aldebaran så att ankarspelet förvreds, en livbåt försvann i natten från däverten den hängde i, dörrar slogs sönder, likaså flera ventiler som saknade stormportar...
- Morgonen därpå hittade jag eldare Mäkinen fridfullt sovande på durken med grishuvudet från julbordet som huvudkudde. Granen låg i ett hörn och all dekoration flöt omkring i en salig blandning av sprit, läsk och öl. Det låg krossad porslin och glas bland matrester och julklappar. Med andra ord: det var riktigt rörigt för en ganska så bakis skakande sjöman att komma upp till i ottan...


Men, the show must go on, så det var bara att greppa en ölflaska som kom rullande emot en, bita upp kapsylen med tänderna och låta den ljumma drycken skölja den torra halsen...
efter några sådana skummande flaskor var det dags att krypa till kojs igen och vänta på att bli purrad av föregående vakt...

Strump-Lisa i Göteborg

Kärlek ombord

Många minns den kära gamla Strump-Lisa från Masthuggskajen i Göteborg. Hon som kom med sina högar av strumpor i en kärra och sålde dom vid sidan av...

"Lite fram och tillbaka kostar 25 kronor", sa hon. "Ett par strumpor på köpet"...Detta var i mitten av 1900-talet. Hon fanns långt före det

Hon har ju blivit en legend, men har funnits i verkligheten ända sedan segelfartygens tider. 

Tänk, den första kvinnan som sjömännen såg efter ett halvt år ute på haven..., hon blev så vacker för de hungrande grabbarna, även om hon var hur gammal som helst...

 - Hon var lite som Fantomen, uppstod alltid igen, kunde inte dö...

v

Bra surrad däckslast...

Vi hade lastat Scania Vabis lastbilschassin i Sverige för att lossas i Dakar. Bilarna var surrade på fördäck, ända fram på backen, så nära varandra att det var trångt att gå mellan dem.
När vi passerade Biscaya råkade vi ut för en jävla storm som sänkte en passagerarkryssare och två lastfartyg av den mindre kalibern.
Sjöarna slog över däck och förvred chassierna till krokiga skrothögar...Ett batteri som inte blivit losskopplat gav ström till signalhornet på en av bilarna och det tjöt kusligt i nattmörkret... ingen vågade sig ut för att få tyst på tjutet, vågorna slog över däck med sådan kraft att bege sig dit ut var lika med självmord...


Inte ett enda chassi var helt vid framkomsten till Dakar, men alla surrningar var intakta och således ersatte försäkringen haverierna av Scanias dyrgripar. Kapten bjöd oss däcksfolk på en riktig fest för ett "bra jobb".

Vem hajar klyket....?

- Skepparn låg på monkey island och solade medan chiefen satt i byssan och dividerade med hökarn om käket...
- Matros Karlsson strök färg under däck i mässjäntans kabin. Han hade en svettragg om pannan för värmens skull. 
Dansken målade om sin hytt, skotten blev gröna, durken svart. Han gillade färger, Dansken.
Båsen splejsade trossar på poopen och på backen knackade Jens rost under svinryggen. Bredgången skulle målas om hade försten sagt. 
Salongsville gick iland nedför fallrepet, han skulle köpa nya kakiställ och ta sig en bira på sjappet i hamnen.


Båten gjordes sjöklar, luckpressarna var skalkade, bommarna var nerfirade och låsta. Skitmattorna hade stuvats in i båssjappet, lotsen skulle komma senare.
Repen hade fått en nygjord platting av Janne Bangkok, den skulle han ta med sig hem och ha som dörrmatta.

Cigarettsmuggling i England

Att inneha mera än 59 cigaretter utanför sigillet var straffbart i England. Jag som storrökare var tvungen att smuggla, om jag inte köpte ciggen iland...

 - Vi hade fått en längre tids befraktning med olja, från Lands End till Shetlandsöarna. 

Goda råd var dyra, jag hade inte gömt rökverken och tullen kom ombord...I brådskan lade jag tio limpor under madrassen, hämtade en febertermometer och ställde fram två pralinaskar av märket Aladdin (köpta i slabben för kr 7:-/650 gram) lade mej i kojen och såg sjuk ut...

Snart kom det en kvinnlig tullare och förhörde sig om hur jag mådde. "Smaka på svensk choklad " sa jag och tjejen började peta i sig pralin efter pralin medan vi pratade om min febersjuka och allt möjligt annat. Trevlig brud måste jag säga, synd att jag var sjuk...

Hon önskade mej allt gott och gick ut ur hytten. Pralinerna var slut men jag hade mitt röka i behåll...

Vi gick så länge där i kustfart så till slut fick jag köpa dom hemska engelska cigaretterna i alla fall...    

Rasism i Kanadas New Foundland

Vi lastade massaved för Spanien i St. Albert, Three Rivers, New Foundland med s/s Kungsö av Mariehamn. Året var 1963, stuvarna där var uppdelade i två kategorier, vita och indianer.
Indianerna jobbade på fördäck och de vita på akterdäck.
Orsken var att indianerna var törstigare än de vita och de köpte gärna sprit av oss om vi hade någon...
Det var allmänt känt i trakten att indianerna inte tålde starka varor som de vita och att de alltid ställde till bråk i fyllan och villan. Inte ville de jobba heller! Men om rödskinnen inte fick komma akter om midskepp så gick det att hålla koll på dom...
Så där var det på många platser, där röda och vita arbetade "ihop".
 - Dom fördomarna, håhå ja ja!                         

Rånförsök på Masthuggskajen

Vi låg och lastade i Göteborg med Broströms Braheholm för New York, år 1966. Clas Olofsson och Gunnar Norgren jagades som bäst för rån, alla deras rörelser meddelades i radion, likaså avslöjade radion polisens spärrar i radion!!...
 -OK, jag gick iland ca åttatiden på kvällen för att besöka timmerman som var göteborgare. Hade vikt ihop en hundring, som jag förvarade i klockfickan, för eventuellt behov av taxipengar.
 - Jag gick mellan virkesstaplarna på kajen...sedan minns jag inget mera...
Två grabbar som hade gått iland strax efter mig, såg hur ett par karlar stod böjda över mig och rotade i kavajfickorna men de sprang vid åsynen av sjömännen...
 - Jag låg avsvimmad på Sahlgrenska sjukhuset i tre dygn och när jag vaknade satt en polis vid sängen med sitt anteckningsblock i handen. "Vem slog dej?", frågade han direkt...
"Var är jag?" motfrågade jag. Hade ju ingen aning om var jag befann mig.
Senare fick jag höra att polisen misstänkte Clas O. och Gunnar N. för rånförsök. Ja, försök var det ju, min hundring låg kvar i klockfickan! 
Men fickorna i min vita kavaj var sönderrivna och den var alldeles blodig över hela ryggen.
Två veckor senare blev jag utskriven från hospitalet, då var Braheholm i N.Y. redan och jag gick till rederiet för lite pengar.
 - Den som mötte mig där, var den ökända Littorin... "Det var självförvållat!" sa han, "du var väl full tänker jag" fortsatte han. "Inga pengar, men en tågbiljett hem till Stockholm får du. Och den går inte att sälja"...?? Så var det då på den tiden...


Via Sjöfolksförbundet fick jag ersättning för all förlorad inkomst plus sjukskrivningen, så jag led ju ingen nöd, men var heligt förbannad på herr Littorin. Hade inte druckit ens en öl när jag gick iland...

Vi fiskade makrill på redden i Chile, från m/s Neptun av Mariehamn

Vi lastade i Hangö, Finland, en kran med en lyftkapacitet på 600 ton, som den finska regeringen skänkt till Peru. Destinationen var Callao, vid Lima. - Lastningen tog över en månad i anspråk! Neptun var på ca 3000 dwt och den stora kranen fyllde både lastrum och däck.
 - Vi var säkra på att lossningen skulle ta lång tid och var beredda på lite "semesterdagar" i Sydamerika...
Men tji fick vi, efter ett dygns arbete med skärbrännare och vinkelkap, var alla delar i land!!
De ditsvetsade märlorna och andra surrningsfästen hade helt avlägsnats och slipats av så det var bara att måla över...


Därifrån gick vi ner till Chile, till en liten by strax norr om Valparaiso, som jag glömt namnet på, där ankrade vi upp på redden i flera dagar. Vi skulle gå in och lasta arsenik i fat till Tyskland där.
 - Det var mest ålänningar ombord och dom är ju kända för att gilla fisk, så snart hängde grabbarna över relingen och pilkade makrill... Det var ju inget konstigt med det kanske ni tycker, men det konstiga var att efter att ha rensat flera fina makrillar och ställt en pyts med firrarna utanför byssan för tillagning av färsk fisk, som vi inte sett röken av på månader, kommer kockstewarden och dumpar den fina fisken överbord med orden "man vet ju inte vad det är för något, kan ju vara giftig!"...
Tilläggas kan att vår proviant bestod mest av djuptfryst sej i massor...Vi åt kokt sej, stekt sej, ugnsstekt sej, på tvären och på längden...sex dagar i veckan på hemresan som tog ca en månad...Kaffet tog också slut strax efter Panamakanalen... 
I ren desperation betalade jag över 200 kronor för ett litet paket kaffe när vi äntligen kom till Kielkanalen! Det var inte så gott...
Undrar om den "hökarhalvan" fick några jobb efter den resan...

Betala din elräkning ombord...?

Vi hade haft livbåtsmanöver i Svea Regina där vi låg i Värtahamnen. Efter att alla livbälten stuvats tillbaka i sina bänkar och båtarna surrats hördes plingandet i högtalaren och andrens röst förkunnade att elräkningen  ska betalas hos gnisten (sådan fanns på den tiden) kl 13,00...
 - Det var otroligt att så många damer från ekonomiavdelningen faktiskt stod i korridoren, köande med handväskor i händerna, beredda att erlägga den påstådda betalningen!!
 - Att båten ekade av gapskratt var inget som någon förvånades över...
Det fordrades en kaptens utsago för att övertyga tanterna om att inga elräkningar förekom.

                                                                                                                       

Som rorgängare i Kungsholm

Man var mäkta stolt då man fick mönstra på SALs Kungsholm som rorgängare i början av 1960-talet. Iklädd den vita uniformen kände man sig lite förmer än andra matroser som ju gjorde "skitarbetena" ombord.
Under vakten satt man till rors och styrde via knappkontakter istället för att stå bakom en stor rorsratt. Var man hungrig kunde man ringa ner till servicen och beställa en macka och en lättöl. Det var tider det...
När passagerarna skulle i land från redden var det vårt jobb att forsla dem med tenderbåtarna.
 - En nackdel var att våra bostäder befann sig längst bort i korridoren, så att vi var tvungna att gå till duschrummet genom "flunkargången" med alla hugna män som gillade unga rosenkindade killar... Dom satt i sina hytter och ville så gärna bjuda på gin och dom ryckte i handuken man virat runt midjan...
"Ooh så söt man kan vara" brukade Maj-Björn uttrycka sig, medan "Drottningen" kunde vara riktigt ekivok ibland. "Kom älskling", kunde han säga, "jag kan smörja din stjärt med extra fin salva"...
Nåja, man tog dom för det dom var och det var aldrig något bråk, för det mesta var dom bara skojiga.

Att fiska haj är bara jobbigt och stinker...

Ibland kunde vi få för oss att fiska haj på redden. Ofta fanns det en hajkrok undanstoppad bland bråtet i förpiken, om inte svetsade reparatören en hulling på en vanlig köttkrok som vi snodde från hökarns frys i byssan. En bit vajer eller en klen kätting fästes mellan kroken och själva linan, som flöte användes en brädbit.
Som bete dög det bra med en köttbit, man kan köra med en lite större plåtburk också, hajen hugger på vad som helst om den är i närheten...
Mycket sällan nappar det på kroken, men det har faktiskt hänt att man har fått dra upp en stor best... Jag var med om en sådan fångst en gång, fy fan vilket arbete  det var. Via kastblock winschade vi upp odjuret, efter att den tröttats och slutat att streta emot.
Den vägde ungefär 180 kg, var nästan två meter lång med ett gap dit man kunde skicka in en kalv!...
Och vad hade vi för det? Jo, en massa arbete med att öppna buken och rensa ut inälvor, skrapa rent kring ryggbenet och käften med sina vassa tänder. Stanken var vidrig, har aldrig känt något så illaluktande som hajinälvor...

Skepparn skulle ha ryggraden för att göra promenadkäppar av och försten tog den stora käften som souvenir...Något att skryta med hemma om...  

Florida Bar i Rio de Janeiro med alla flickorna

Tänk er att ramla in på en bar i brasilianska Rio de Janeiro. Då skulle man hamna på Florida Bar vid torget Praca Maua...
Oj oj så många vackra tjejer det fanns...och ju mer drinkar man fick i sig, desto vackrare blev de små, många gånger mycket vulgära damerna. Men kul var det, varför hamnade man alltid där om inte för att alla trivdes...
Efterkvällens samvaro blev man hembjuden till "familjeflickan" och ofta bodde hon i en favela, en by med små ruckliga kåkar,  på "Fågelberget"...
Med sambatakterna sjungande i en ofta värkande skalle tog man sig ner till fartyget vid kajen och väl där skroderade man för dom yngre om hur kär den lilla gyllenbruna tösen hade blivit i en och hon hade ju velat att man skulle stanna kvar... Det du...!


Ett annat populärt ställe var "Gröna Hissen" neråt Rio Branco, dit man åkte hiss upp till baren. Tänka sig, där fanns likadana brudar som på Florida Bar...

Nu för tiden har den försvunnit som så många andra platser. 

Kackerlackor stora som möss...

Det var oundvikligt att jättestora kackerlackor följde med vid lastning av de stora teakstockarna i Västafrikanska Takoradi, Ghana och i Gabon.  
Dom fanns överallt, på däck, i mässar och kröp även in i hytter i bostadsavdelningar. Det var så fullt av dom ibland att det krasade under fötterna på oss var man än gick. 
Honorna bara lade sig på sida och sprutade ur sig en hög med vita ägg som också skulle bli kackerlackor...
- Första gången jag såg en sådan "best" satt jag på toaletten när det  plötsligt dök fram ett platt huvud mellan dörren och durken... Det som förskräckte mej var att jag trodde att en orm var på väg in... Tur att man satt där man satt, annars hade jag väl gjort på mej...
Sedan såg jag ju att det "bara" var en kackerlacka av en helt annan dimension än dom i den kalla norden...                      


En större teakstock väger ca 20 - 25 ton. Gabonteaken förbjöds senare p.g.a. uthuggning.     

"Partaj" och afrikansk "woodoo"?

En söndag i Tema, Ghana gick vi iland för att kolla in "byn" som vi sa, vi var törstiga i värmen och en eller annan öl var ju inte fy skam.
Innan man kom till själva centrum fanns en gammal byggnad  i trä (tidigare använd som slavförvaring av britterna) och därifrån hördes musik och sång... Just då sjöng dom "When the saints go marching in". 
"Party", var det någon som sa och naturligtvis gick vi in... Det var fullt av människor där som sjöng av salighet, det var ju en sorts kyrka vi hade hamnat i.
Så vi satte oss ner och deltog glada i sångerna, predikningen gick på deras språk men vad gjorde det. Vi hade kul, något att berätta om där hemma...
Från "altaret" till utgången var dubbla rader av brinnande stearinljus utplacerade så att de bildade en krokig lysande väg ut från skumrasket i "kyrkan".
Vi hade svårt att hålla oss från skratt efter gudstjänsten då alla besökare hoppande jämfota mellan ljusraden efter varandra började ta sig ut. 
Ja, naturligtvis följde vi med i "letka-jenkan" och kom så till slut fram till utgången där en präst stod med kollektbössan i handen som vi skrattande lade våra småslantar i.
 -  Prästen sa att vi var dom första vita som någonsin besökt hans kyrka och han siade om vår närmaste framtid... Spådomar som att allt skulle gå bra för oss och rikedomar väntade....
- Men för lättmatrosen var det en annan sak..., honom väntade sjukdom, elände och död...
Stackars kille! Två dagar efter avgången insjuknade den arma unga sjömannen i malaria, med mycket hög feber... När jag tittade in i hans hytt och för att höra om hur han mådde, frågade han nästan viskande: "tror du att jag dör nu båsen?"...
Det var svårt att svara då jag mindes prästens spådom...
Lättmatrosen blev frisk och kry igen efter en liten kininkur och antibiotika, men det var ju lite kusligt ändå...