Billig sprit i Rijeka, forna Jugoslavien

Dagen före midsommarafton låg vi i Rijeka och lossade.
Några av besättningen var iland och handlade...
Strax före avgång kom de "handlande" ombord och bar på tunga kassar som kluckande och klingande lät som glasflaskor! - Aj aj aj, det var tjugo stycken en liters flaskor med ren sprit, 96%-ig dessutom...
Ja, vi skulle fira midsommar ute på havet och dagmännen var lediga i flera dagar...


Firandet tog fart efter maten, några bar ut en filt och bredde ut den på akterdäck tillsammans med glas och kaffemuggar. En skål med is (som snabbt smalt i den gassande solen) ställdes också på filten.
Kaffegöken smakade bra i värmen (förstår inte varför), vi bryggde nytt kaffe stup i kvarten, som man säger. Isen förnyades och festen var som bäst...Den varade i dagarna tre, sedan tog den starka spriten slut. Så också de festande hjältarna...
Lyckligtvis blev ingen dålig av all sprit, alla törnade till när det var dags att jobba igen och nog gick det lite bättre att arbeta efter den midsommaren. 
Solen försvann i höjd med Lissabon och när vi kom ut på Biscaya blåste det hårt och regnade.
Men vad gjorde det. Vi hade druckit sprit som kostade kr 13:- per liter i fullt solsken...

Hur det kan vara den första dagen efter avgång...

En ung grabb mönstrar på. För första gången är han med då fartyget går ut till sjöss...
Klockan halv tolv på sena kvällen purras han brutalt av den avgående vakten för att törna till på "hundvakten".
- Först fattar han inte vad som händer, varför får han inte sova på natten?
Slutligen stiger han upp och efter en kopp kaffe i mässen, går han upp på bryggan för att göra sin debut som vakt.
- Det är skumt där uppe, inga lampor är tända, endast ljuset från instrumenten och radarn lyser upp tillvaron för de som befinner sig på kommandobryggan.
Vår unge man ställer sig på vingen för att få frisk luft i sina lungor, han känner ett obehagligt sug i magen på grund av den stora tankerns långsamma rullande på vågorna som kommer rullande snett akterifrån.
Det känns inte alls bra i magen, ett illamående som bara ökar i takt med suget av det krängande fartygets rörelser. Vågorna är stora som hus och de slutar aldrig att rulla fram och upp över tankerns däck...
Han är ljusgrön i ansiktet, det kväljer i magen. Plötsligt, utan förvarning, bara kommer spyan
forsande från magen, upp i munnen och far sedan ut över bryggdäcket i en stinkande stråle.
Killen sätter sig på huk och bara spyr i aldrig sinande konvulveringar där nere i magen...
Han vill bara dö...han skäms och mår så illa som han aldrig gjort förut. Åh, var är du mamma?
Jag vill hem!...
En förstående styrman hjälper till med att spola vingdäcket och skickade ner grabben för att ställa sig på toaletten och hulka...
Ja, det är inte alltid så roligt ombord...

Det var lördag, solen sken och det var SLABB...

Arbetet var över för oss dagmän, vi jobbade fem timmar på lördagarna, lunchen uppäten och det var dags för Slabb...( varor såldes till utförselpris )

Man står i kö utanför stewardens förråd och det vanliga man köpte var sprit och cigaretter. På den gamla tiden (1960 talet) kostade en limpa cigg och en flaska wiskey runt 20:- svenska kr.

Vodkan var mycket billigare och en back öl kostade inte mycket den heller (har glömt priset).

Många hann knappt in i hytten förrän flaskorna öppnades, att duscha kom inte på tal ännu, det fanns dom som inte tvättade sig förrän på söndag kväll...kanske...

Men på måndag var det arbetsdag igen...oj oj vad tungt det var för vissa...

Vaktgående fick snällt vänta till vi kom iland, alla kunde inte det men ofta fick dom sparken!

Vi tog ombord en rymling i Sydamerika...

Vi lastade Bauxit i Linden, Mackenzie, en trevlig stad med vänliga människor. Man seglade upp längs Mackenzie River från Georgetown, där man tog ombord lots och en hel del vackra damer!
- Folket i Georgetown tillhör de vackraste i världen. Blandningen mellan asiatisk, indisk och sydamerikansk ras har verkligen lyckats bli en succé vad gäller skönhet.


En dag kom en ung svensk grabb inklivande i mässen medan vi satt och åt. Han ville komma hem till gamla Svedala igen, efter att ha tjänstgjort i franska Främlingslegionen över ett år...
Nu hade han och en kompis från legionen olovligen dragit iväg från denna legion och vandrat från Franska Guyana, igen om Surinam (holländska Guyana)  och kommit till Linden i brittiska Guyana. - Wow vilken promenad! Dom hade gått i flera veckor. Han berättade att det som var mest skrämmande under den långa vandringen, var de svarta pantrarna som lurade i djungeln. Tro det! Dom katterna är ju mordiska av sig...


Han fick så klart följa med oss som mönstrad jungman, med den låga lönen av en krona för resan till Montreal. - Men det var många problem att övervinna innan han kom iväg.
Föräldrarna gick inte att få tag på, de hade flyttat till okänd ort, Montreal var allierad med Frankrike, grabben var ju efterlyst av franska legionen...Det var många saker att reda ut för vår kapten med de övriga befälen.
Till slut kom man i kontakt med en mormor eller var det farmor till killen och hon var villig att garantera resan till Norrköping.
Vi skulle till Detroit och lasta bilskrot efter Montreal, grabben fick hålla sig ombord så länge vi var i Kanada och när vi kom till USA kunde han flyga hem till Sverige på rederiets bekostnad.

En kul bild av det motsägelsefulla... En bar i Linden   

Jag betalade bussen med en pundsedel i London...

Som ung sjöman åkte jag buss i London och betalade med en ettpundssedel! då jag inte kunde deras pengasystem så bra .

Fördelningen Shillings, Sterling, och pennies, trepence osv. var inte vad man kunde i hastigheten...

Konduktören var en sur en och gav mig 237 st enpenniesmynt tillbaka som växel!! Tänk er dessa stora kopparmynt vägde en hel del och det var svårt att inte tappa byxorna av tyngden... Mynten var i storlek med gamla svenska femöringar, men vägde säkert dubbelt så mycket! Oj oj oj...
 Nära Piccadilly Circus gick jag in på en pub och betalade med dessa mynt för en pint öl, resten la jag i Frälsningsarméns bössa som fanns på alla pubar, den blev full den med...

 Bilden är från 1960-talet.

Biafrakriget hade börjat...

Vi låg i Lagos, Nigeria, utsidan och plimsollmärket målades av våra egna matroser. De hade firat ner målarställningen så långt det gick och utförde sina arbeten.
- Plötsligt kommer killarna uppklättrande med andan i halsen, de var upprörda över något nere i vattnet som flöt mellan kajen och fartygets utsida...Jag kikade ner och såg att en liten flicka på kanske tio år, flöt där i vattnet, magen var uppsvälld och ena ögat hade halkat ur sin håla och hon var mycket död...
Vi påpekade detta för vakterna på kajen, men de bara ryckte på axlarna och sade att om det hade varit en hund så hade dom tagit upp den, men en människa var inget värd som död...
"Låt henne ligga där, hon sjunker snart" fick vi veta. 
Det var ingen som ville måla på utsidan den dagen och inte nästa heller, för den döda tjejen låg kvar, fastnad mellan båten och kajen...
De hungrande i Biafra betalade ett pund per fångad råtta och mycket mera för större djur...


Vi fick se hur levande kor lastades ombord i de båtar som transporterade nigerianska trupper till Biafra för att slå ned de revolutionära biafranerna. Korna var föda för soldaterna.
En slinga lades runt hornen på fem, sex kor som sedan hivades upp med kran, nackarna på de stackars vettskrämda djuren töjdes ca en halv meter under lyftet. Sedan firades de ner i ett lastrum...Det var obehagligt att skåda, men vilket krig har behagliga upplevelser...
           - Bilden upptill är från krigstiden, den undre efter Biafrakriget, 1971

                                                                                              

"Ombordarna" av Ove Allansson

Ove Allansson reste med en Saléntanker till Arabviken och tillbaka för att lära sig om sjömäns beteende ombord och sedan skriva en bok om detta.
Ove Allansson har skrivit flera böcker men den här har jag särskilt i minnet för att den fick vi som gåva till fartygsbibliotekena i båtarna. Jag fick även en egen bok av Sjöfolksförbundet.
- Boken väckte diskussioner bland oss sjöfarare, många av ämnena var ju precis som det var i verkligheten, men kapitlet som handlade om brev från hemmen, utdelade efter passerandet av Kape Town där post och proviant levererades med helikopter.
Ove skrev att sjömännen som inte fick någon post alls gick in i respektive hytter och grät...
Sådant är inte så vanligt enligt min uppfattning, har aldrig varit med om det själv menar jag. Om man inte får brev på ett ställe så kommer det kanske i någon annan hamn, eller hur?
Boken är läsvärd och intressant för sjöfolk i synnerhet, man känner igen sig i det mesta och det är kul att läsa hur en "landkrabba" upplever att resa med en supertanker på flera hundratusen ton.

Har varit borta en tid

Jag har varit ifrån datorn ett tag, men ska bättra mej imorgon och komma med ett nytt inlägg om livet till sjöss sett med mina ögon.

Portugals hamnstäder...

Bilden av "Mangarella" i Leixoes är hämtad ur "Landgången"


Vi gick ofta till Portugal på våra resor till och från Västafrika med Transatlantics fartyg på -60 talet.
I Leixoes möttes vi av en midget-tjej på en bar, hon var inte mera än en knapp meter och så fin och vacker att jag inte kunde låta bli att lyfta upp henne på min axel. Kontrasten var ju stor, jag 1,92 cm och den lilla bruden var som en barbie-docka på min axel. Kanske någon annan känner igen den lilla så vackra tjejen. Hon var ingen "femmé fatale" bara en maskot för sjappet, tror hon var dotter i huset.
  Jag måste berätta om en kille, han var matros hos oss, som hade levt ett mycket utsvävande alkoholiserat liv tidigare. Han talade om att det enda han ägde fanns nerpackat i den lilla "sydkejsen", resväskan, han hade med sig till och från båtarna...
En dag då han stod på perrongen i Helsingborg för att resa till en ny båt, beslöt han att nu får det vara nog med supandet...Två år senare hade han köpt sig en lägenhet och inrett den med bara fina, dyra möbler, stereon och en stor TV. Han hade flera kostymer och pengar på banken. På bara två år!
  Men i Lissabon när vi gick in på Scandinavian Bar och han stod vid bardisken med en Coca Cola började han plötsligt darra som ett asplöv, svetten bröt fram i hans panna och på skakiga ben skyndade han sig ut på gatan.
Jag gick ut efter honom och han förklarade på min fråga hur han mådde, att det var första gången han besökte en krog på de två åren han varit nykter...Det blev en chock att stå där i baren och inte ha sprit i glaset...
Kontentan är att det kostar en förmögenhet att hamna i Baccus nät...
   Vi andra fortsatte till Texas Bar där det var full rulle somvanligt...

Pentlands sund, endast för vana rorgängare

Att gå genom Pentlands sund var ett äventyr för fartyg med svaga maskiner. Malströmmen som är den kraftigaste i världen kan uppnå en hastighet på upptill 16 knop och vilken skeppare ville kämpa mot den...
Man fick vänta på att tidvattnet var "rätt" för att under de omständigheterna navigera genom det 11 kilometer breda sundet. Många är de som strandat i sundet på grund av oaktsamhet med strömmarna.
Malström är ju en virvelrörelse i vattnet i trånga sund beroende på ebb och flod.
- Som nybliven lättmatros var man både stolt och lite pirrig när man fick ställa sig till rors och styra i dessa virvlande strömmar. Ovana rorsmän fick absolut inte stå till rors där.
Om inte kursen hölls exakt som beordrades kunde man hamna i en virvel som sög fartyget mot mitten av strömmen och då var det omöjligt att bemästra faran...
Jag har varit med om att ligga flera dagar för ankar och vänta på gynnsammare lägen att våga gå in i sundet.
Man kan tycka att det varit mera lämpligt att segla runt Shetland för att komma in i Irländska sjön...

Infarten till Pentlands sund kan se riktigt lugn ut (se bild)  

Vi gick in till Praja beach på Kap Verde

Skepparn i Sea Scout blev sjuk och måste åka hem snarast under vår resa mot Europa.
Närmaste land var Kap Verde och där fanns ingen hamn för fartyg av den klassen. Sea Scout på 250000 dwt (dödvikts ton) var enormt stor där vi gled fram mot Praja Beach på ön Santiago.
Det såg ut som om hela befolkningen var på stranden den dagen, inte för att bada men för att beskåda det storslagna tankfartyget sakta glida in för att komma så nära stranden som möjligt. 
Sea Scout var fullastat med råolja från Persiska Viken och låg följdaktligen tjugo meter djupt, så det fordrades minst trettio meter under kölen...
Nåväl, allt gick ju bra. Skepparn kom iland för vidare befordran hem till Sverige och vi seglade vidare mot Lands End i England.
Men det var en kul upplevelse och min första och enda gång på Kap Verde.

Tänk att segla med en hatande överstyrman...

Jag fick jobb i s/s Aldebaran av Helsingfors som matros någon gång på -60 talet. (såg ut som Titan på bilden) och där var en förste som av nån underlig orsak hatade mig!...
- Tror att det började med att jag hade blivit beordrad att splejsa hissvajrarna på förliga masthuset.
Där satt jag och gjorde mitt arbete med en cigarett i mungipan (rökte som en skorsten på den tiden...) när nämnda förste kom strosande på däck och tittade upp mot masthuset. Han såg naturligtvis bara mig sittande med cigaretten och trodde väl att jag inte gjorde något annat än rökte, för han skrek att jag skulle jobba och inte sitta där och maska hela dagen!...Det hjälpte inte med förklaringen: "jag splejsar vajer här uppe för fan".
Efter den dagen jagade han mig som en tok. 
En gång då vi hade kastat loss och var på väg akterut, fick styrman för sig att något skulle göras på backen (minns inte vad) och en matros vände om för att återvända dit fram och fullborda hans önskemål, så gastade han: " inte du, utan DEN DÄR" och pekade på mig... Kul va?
Efter fyra månader ombord lessnade jag och mönstrade jag av...

Att göra "bisniss" i Abidjan på Elfenbenskusten är kul.

Cocovico Market är en av de större marknadsplatser i Abidjan dit man hamnade om man ville köpa souvenirer med sig hem. Där fanns allt ifrån grönsaker till afrikanska trämasker och -figurer i teak och ebenholtz eller figurer i elfenben, både äkta och även falska kopior.
Det roliga var att pruta med handelsmännen...Man kunde få ner priset från flera tusen pengar till bara ett par hundra
genom att "diskutera" med säljaren.
Ett bra sätt att pruta var att beklaga sig om sin fattigdom hemma, att man hade så och så många söner som måste försörjas...Ju fler pojkar desto bättre. Flickorna stod mycket lågt i kurs när det gällde familjeförsörjningen...
Vi köpte trähuvuden, elefanter och masker i teak eller ebenholtz för cirka kr 45:-/st. och sålde dessa i Stockholm för 600:- per beläte! Det var "bisniss" tyckte vi...
Men det var själva prutningen som var det bästa. Det var kul att ljuga om de mångfaldiga sönerna där hemma som åt som hästar, ju flera desto mer imponerade blev de lokala affärsmännen. 

Tankfnatt - vad är det?...

Den som seglat länge i tankfartyg kunde lätt drabbas av den gamla sjukdomen "tankfnatt". Man trodde mycket riktigt att de gaser man inandades ombord skadade hjärnan...
Detta var långt före inertsystemets användande.


Vi mötte en motorman från en tanker i Kobe, Japan, på en bar där vi satt och smuttade på våra drinkar. Han, motormannen, var klädd i sin arbetaroverall, inte tvättad sedan han köpt den så oljig och skitig som den var. En svettragg, en gång vit, nu svart prydde den glade motormannens hals...
Han satte sig vid vårt bord eftersom vi pratade svenska, själv var han från Finland. Efter en stund drog han fram sin svenska sjömansbok från bakfickan och visade oss att han hade pengar sparade, 55 000:- hade han på boken...
På den tiden skrevs alla inkomster och uttag i "boken" man skrev själv i den om man ville mönstra av till exempel.
Kontentan av det här är att endast en tankseglare kunde tänkas ha med sig sin bok och även visa upp den för obekanta...
Dessa händelser är ju inte aktuella nu längre och folk klädda som vår vän motormannen har inte tillträde till förfriskningslokalerna, även om de har fått dagens tidning att skydda stolarna med!