Innan man kom till själva centrum fanns en gammal byggnad i trä (tidigare använd som slavförvaring av britterna) och därifrån hördes musik och sång... Just då sjöng dom "When the saints go marching in".
"Party", var det någon som sa och naturligtvis gick vi in... Det var fullt av människor där som sjöng av salighet, det var ju en sorts kyrka vi hade hamnat i.
Så vi satte oss ner och deltog glada i sångerna, predikningen gick på deras språk men vad gjorde det. Vi hade kul, något att berätta om där hemma...
Från "altaret" till utgången var dubbla rader av brinnande stearinljus utplacerade så att de bildade en krokig lysande väg ut från skumrasket i "kyrkan".
Vi hade svårt att hålla oss från skratt efter gudstjänsten då alla besökare hoppande jämfota mellan ljusraden efter varandra började ta sig ut.
Ja, naturligtvis följde vi med i "letka-jenkan" och kom så till slut fram till utgången där en präst stod med kollektbössan i handen som vi skrattande lade våra småslantar i.
- Prästen sa att vi var dom första vita som någonsin besökt hans kyrka och han siade om vår närmaste framtid... Spådomar som att allt skulle gå bra för oss och rikedomar väntade....
- Men för lättmatrosen var det en annan sak..., honom väntade sjukdom, elände och död...
Stackars kille! Två dagar efter avgången insjuknade den arma unga sjömannen i malaria, med mycket hög feber... När jag tittade in i hans hytt och för att höra om hur han mådde, frågade han nästan viskande: "tror du att jag dör nu båsen?"...
Det var svårt att svara då jag mindes prästens spådom...
Lättmatrosen blev frisk och kry igen efter en liten kininkur och antibiotika, men det var ju lite kusligt ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar