När jag som rosenkindad femtonåring mönstrade på min första båt och klev in i mässen, dit hänvisad av en matros som hängde vid fallrepet i väntan på en "brud", var jag full av förväntningar...
Kompisar som redan hade seglat en tid, kom ju hem med hisnande berättelser från de sju haven, även om de bara hade varit ombord ett par resor till Estland! Det var fest alla dagar och fina tjejer fanns till hands överallt...Ingen talade om hur sjösjuka de varit och rädda att båten kanske kunde haverera i de höga vågorna som dunsade mot bogen eller slog över däck med dess byggnader...!
- Redan första dagen blev man utsedd till att gå vakt, tolv fyra var det normala för en ung ny jungman. Tredje styrman skulle lära en att styra och att gå utkik på backen under de mörka nattimmarna. Vi gick till England och utkiken skulle lyssna till alla mistlurar och tjuten från mötande fartyg i dimma. Han skulle meddela bryggan via klockan längst framme under svinryggen, ett slag för babord, två för styrbord och tre för rakt för ifrån. Ve den som missade ett enda slag...
En timme i taget fick man stå där framme på backen i alla väder, sedan avlöste man vaktkompisen till rors, det var ju värmande ifall det regnade eller snöade där ute...
Första vakten blev jag lurad av de äldre att noggrant föra bok över alla mistlurar och även de tumlare som fosforiserade simmade kring fören. Det var ett svårt uppdrag att räkna de lekande firrarna...
Under svåra stormar fick man gå utkik på bryggvingen, då slapp man de överskjöljande sjöarna och kunde hålla sig något så när torr och man värmdes från den öppna bryggdörren.
Fyra timmar vakt och åtta timmar fritid hade man för vila och rekreation. Under dagtid var det arbete på däck som gällde, knacka rost, städa och mönja om vädret tillät. Annars hittade båsen på något att göra inomhus, ingen tid att lata sig, nej hårt arbete skapade "hårda sjömän" som en överstyrman en gång uttryckte sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar