Så lät Evert Taube då han sjöng om haven de sju. Jag har farit runt jorden flera varv och sett det mesta av det livet. Det är ingen dans på rosor kan jag lova, även om det är lugnt ibland så blåser det upp fort och stormen är över en i ett huj...
Det pratas om sjömansromantik, superier och tjejer i varje hamn, men hur det än är så är sjömännen hjältar som bör uppskattas efter vad dom gör och hur dom gör det. Att arbeta på ett fartyg är alltid förenat med dödlig risk, du är ju ute på enorma hav med allt vad det bär med sig, stormar, orkaner, tyfoner som i sin tur kanske förorsakar förskjutningar i lasten och hur farligt lever inte dom som måste ut och surra det förskjutna som far omkring i lastrummen som projektiler.
Detta händer inte alltid, tvärtom, men när det händer...Det kan bli blackout i maskinerna, vilket ju inte är det bästa, i synnerhet om man seglar nära kusten och fartyget är manöverodugligt och vassa klippor skymtar en bit mot land. Då kan hjärtat åka upp i halsgropen...
Jag skriver inte detta för att skrämma de unga som kanske tänker sig ut på haven.
Det är bara som en inledning för att uppmärksamma om dessa hjältar som med livet som insats arbetar för att transportera gods mellan länder i världen. Tänk dig själv att vara i en plåtask ute på oceanen utan komma någonstans. Det skapar sammanhållning om inget annat, man är som en familj...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar