Det var lördag, solen sken och det var SLABB...

Arbetet var över för oss dagmän, vi jobbade fem timmar på lördagarna, lunchen uppäten och det var dags för Slabb...( varor såldes till utförselpris )

Man står i kö utanför stewardens förråd och det vanliga man köpte var sprit och cigaretter. På den gamla tiden (1960 talet) kostade en limpa cigg och en flaska wiskey runt 20:- svenska kr.

Vodkan var mycket billigare och en back öl kostade inte mycket den heller (har glömt priset).

Många hann knappt in i hytten förrän flaskorna öppnades, att duscha kom inte på tal ännu, det fanns dom som inte tvättade sig förrän på söndag kväll...kanske...

Men på måndag var det arbetsdag igen...oj oj vad tungt det var för vissa...

Vaktgående fick snällt vänta till vi kom iland, alla kunde inte det men ofta fick dom sparken!

Vi tog ombord en rymling i Sydamerika...

Vi lastade Bauxit i Linden, Mackenzie, en trevlig stad med vänliga människor. Man seglade upp längs Mackenzie River från Georgetown, där man tog ombord lots och en hel del vackra damer!
- Folket i Georgetown tillhör de vackraste i världen. Blandningen mellan asiatisk, indisk och sydamerikansk ras har verkligen lyckats bli en succé vad gäller skönhet.


En dag kom en ung svensk grabb inklivande i mässen medan vi satt och åt. Han ville komma hem till gamla Svedala igen, efter att ha tjänstgjort i franska Främlingslegionen över ett år...
Nu hade han och en kompis från legionen olovligen dragit iväg från denna legion och vandrat från Franska Guyana, igen om Surinam (holländska Guyana)  och kommit till Linden i brittiska Guyana. - Wow vilken promenad! Dom hade gått i flera veckor. Han berättade att det som var mest skrämmande under den långa vandringen, var de svarta pantrarna som lurade i djungeln. Tro det! Dom katterna är ju mordiska av sig...


Han fick så klart följa med oss som mönstrad jungman, med den låga lönen av en krona för resan till Montreal. - Men det var många problem att övervinna innan han kom iväg.
Föräldrarna gick inte att få tag på, de hade flyttat till okänd ort, Montreal var allierad med Frankrike, grabben var ju efterlyst av franska legionen...Det var många saker att reda ut för vår kapten med de övriga befälen.
Till slut kom man i kontakt med en mormor eller var det farmor till killen och hon var villig att garantera resan till Norrköping.
Vi skulle till Detroit och lasta bilskrot efter Montreal, grabben fick hålla sig ombord så länge vi var i Kanada och när vi kom till USA kunde han flyga hem till Sverige på rederiets bekostnad.

En kul bild av det motsägelsefulla... En bar i Linden   

Jag betalade bussen med en pundsedel i London...

Som ung sjöman åkte jag buss i London och betalade med en ettpundssedel! då jag inte kunde deras pengasystem så bra .

Fördelningen Shillings, Sterling, och pennies, trepence osv. var inte vad man kunde i hastigheten...

Konduktören var en sur en och gav mig 237 st enpenniesmynt tillbaka som växel!! Tänk er dessa stora kopparmynt vägde en hel del och det var svårt att inte tappa byxorna av tyngden... Mynten var i storlek med gamla svenska femöringar, men vägde säkert dubbelt så mycket! Oj oj oj...
 Nära Piccadilly Circus gick jag in på en pub och betalade med dessa mynt för en pint öl, resten la jag i Frälsningsarméns bössa som fanns på alla pubar, den blev full den med...

 Bilden är från 1960-talet.

Biafrakriget hade börjat...

Vi låg i Lagos, Nigeria, utsidan och plimsollmärket målades av våra egna matroser. De hade firat ner målarställningen så långt det gick och utförde sina arbeten.
- Plötsligt kommer killarna uppklättrande med andan i halsen, de var upprörda över något nere i vattnet som flöt mellan kajen och fartygets utsida...Jag kikade ner och såg att en liten flicka på kanske tio år, flöt där i vattnet, magen var uppsvälld och ena ögat hade halkat ur sin håla och hon var mycket död...
Vi påpekade detta för vakterna på kajen, men de bara ryckte på axlarna och sade att om det hade varit en hund så hade dom tagit upp den, men en människa var inget värd som död...
"Låt henne ligga där, hon sjunker snart" fick vi veta. 
Det var ingen som ville måla på utsidan den dagen och inte nästa heller, för den döda tjejen låg kvar, fastnad mellan båten och kajen...
De hungrande i Biafra betalade ett pund per fångad råtta och mycket mera för större djur...


Vi fick se hur levande kor lastades ombord i de båtar som transporterade nigerianska trupper till Biafra för att slå ned de revolutionära biafranerna. Korna var föda för soldaterna.
En slinga lades runt hornen på fem, sex kor som sedan hivades upp med kran, nackarna på de stackars vettskrämda djuren töjdes ca en halv meter under lyftet. Sedan firades de ner i ett lastrum...Det var obehagligt att skåda, men vilket krig har behagliga upplevelser...
           - Bilden upptill är från krigstiden, den undre efter Biafrakriget, 1971

                                                                                              

"Ombordarna" av Ove Allansson

Ove Allansson reste med en Saléntanker till Arabviken och tillbaka för att lära sig om sjömäns beteende ombord och sedan skriva en bok om detta.
Ove Allansson har skrivit flera böcker men den här har jag särskilt i minnet för att den fick vi som gåva till fartygsbibliotekena i båtarna. Jag fick även en egen bok av Sjöfolksförbundet.
- Boken väckte diskussioner bland oss sjöfarare, många av ämnena var ju precis som det var i verkligheten, men kapitlet som handlade om brev från hemmen, utdelade efter passerandet av Kape Town där post och proviant levererades med helikopter.
Ove skrev att sjömännen som inte fick någon post alls gick in i respektive hytter och grät...
Sådant är inte så vanligt enligt min uppfattning, har aldrig varit med om det själv menar jag. Om man inte får brev på ett ställe så kommer det kanske i någon annan hamn, eller hur?
Boken är läsvärd och intressant för sjöfolk i synnerhet, man känner igen sig i det mesta och det är kul att läsa hur en "landkrabba" upplever att resa med en supertanker på flera hundratusen ton.

Har varit borta en tid

Jag har varit ifrån datorn ett tag, men ska bättra mej imorgon och komma med ett nytt inlägg om livet till sjöss sett med mina ögon.

Portugals hamnstäder...

Bilden av "Mangarella" i Leixoes är hämtad ur "Landgången"


Vi gick ofta till Portugal på våra resor till och från Västafrika med Transatlantics fartyg på -60 talet.
I Leixoes möttes vi av en midget-tjej på en bar, hon var inte mera än en knapp meter och så fin och vacker att jag inte kunde låta bli att lyfta upp henne på min axel. Kontrasten var ju stor, jag 1,92 cm och den lilla bruden var som en barbie-docka på min axel. Kanske någon annan känner igen den lilla så vackra tjejen. Hon var ingen "femmé fatale" bara en maskot för sjappet, tror hon var dotter i huset.
  Jag måste berätta om en kille, han var matros hos oss, som hade levt ett mycket utsvävande alkoholiserat liv tidigare. Han talade om att det enda han ägde fanns nerpackat i den lilla "sydkejsen", resväskan, han hade med sig till och från båtarna...
En dag då han stod på perrongen i Helsingborg för att resa till en ny båt, beslöt han att nu får det vara nog med supandet...Två år senare hade han köpt sig en lägenhet och inrett den med bara fina, dyra möbler, stereon och en stor TV. Han hade flera kostymer och pengar på banken. På bara två år!
  Men i Lissabon när vi gick in på Scandinavian Bar och han stod vid bardisken med en Coca Cola började han plötsligt darra som ett asplöv, svetten bröt fram i hans panna och på skakiga ben skyndade han sig ut på gatan.
Jag gick ut efter honom och han förklarade på min fråga hur han mådde, att det var första gången han besökte en krog på de två åren han varit nykter...Det blev en chock att stå där i baren och inte ha sprit i glaset...
Kontentan är att det kostar en förmögenhet att hamna i Baccus nät...
   Vi andra fortsatte till Texas Bar där det var full rulle somvanligt...