Jag minns när vi på 60-talet stävade mot Baku i Svarta Havet för att lasta olja. Det var lördag eftermiddag, i slabben hade vi handlat det vanliga, sprit och cigaretter, ja och lite öl också.
Redan före maten hade kortspelet kommit igång, vi spelade poker under weekenden, det började med småmynt men allt efter spelets gång ökade summorna och när pengarna tog slut kom cigaretterna fram...
Det var roligt att se någon satsa en limpa cigg. Man slog limpan i bordet för att understryka värdet i satsningen, det kunde ligga tio tolv limpor cigaretter i potten och vinsten vandrade från man till man.
Spelet kunde hålla på hela weekenden, man skålade och skrålade, cigarettpaketen bytte ägare och på måndag morgon var pokerspelet över för den gången. Spriten var slut och arbetsveckan låg framför oss...
Man tänkte aldrig på att vid varje satsning av cigaretterna då de daskades i bordet, rann tobaken ur ciggen och när man tände på var det nästan bara pappret som ju brann direkt och brände läpparna på den tilltänkte rökaren...
- Tänk er en fyllesjuk, skakande sjöman som med darrande händer tänder en cigg som bara blossar till och sedan är slut, den orakade skäggstubben luktar bränt och svedan i läppen gör ju inte humöret bättre...
- Nästa lördag är det samma spel igen, om man är ute på sjön vill säga. Men kul var det...
En ny tredje styrman mönstrade på och installerade sig i sin hytt midskepps i befälsutrymmet.
På kvällen befann jag mig i befälskorridoren och blev inbjuden på en drink av den nye styrmannen, en ganska ung kille som gjorde sin fjärde resa som befäl efter skolan i Mariehamn.
- "Kom in på en whiskey" sa han och jag klev in så klart, en hutt var ju inte något man tackade nej till på den tiden...
Men då jag klev in över tröskeln slog en så hemsk stank emot mej att jag ryggade tillbaka och gick ut i korridoren igen.
-"Vänta" sa styrman, "jag förstår dej, men kan inte hjälpa att det luktar, jag kommer ut med drickat".
Så förklarade han att han bytte strumpor sju gånger per dag, lika många fottvättar men inget hjälpte. Ingen läkare hade kunnat hjälpa honom heller sa han...
Medan vi drack whiskeyn ute på däck berättade han om sin olycka. I förra båten hade hans hustru lämnat honom efter ett besök ombord. Han hade då fått ärva en papegoja av den som han avlöste och den fågeln blev hans olycka...Den hade blivit lärd att säga "klä av dig älskling", vilket den gjorde var gång någon kom in i hytten...!
Och det var just det den gjorde då frugan glad i hågen kom för att träffa sin kära fotstinkande styrman. Hon trodde inte på förklaringen att det var förre styrman som lärt gojan detta till en början, men efter en massa brev både från sin man som från andra ombord, tog hon sitt förnuft tillfånga och förlät mannen...
En mycket bra och trevlig styrman som hade sina besvär, men bekämpade dem så gott det gick.
Jag hörde aldrig om han blev botad från sin fotsvett som var något av det värsta jag varit med om...
Vi satt i mässen och åt lunch i godan ro. Snacket gick som vanligt pendlande mellan dåliga och bra skeppare, bra och dåliga erfarenheter av olika båtar eller så retade vi någon som hade hittat en inte så vacker tjej i föregående hamn...
- Plötsligt small det till och hela fartyget skakade till så matkärlen åkte i durken...
Va fan, har vi kört på grund, var den första tanken och vi rusade ut ur mässen, ut på däck där det enda vi såg var hav och horisont...
Fartyget låg stilla och rullade lätt i sidled av vågorna. Vi hade kört på en val som hängde kvar på bulben helt stilla. Kanske ryggraden var knäckt, kanske den bara var chockad, men den rörde sig inte...
Som tur var för oss lossnade valen då båten backat en bra bit och sjönk mot djupet...
Den var en best på flera ton, men båten klarade sig utan skavanker och vi fortsatte vår avbrutna resa...
En upplevelse av något mera sällan upplevt!?
Här i Sundsvall hade en giftig orm smitit från sin monter och hittades först efter att golv rivits i flera lägenheter...
Det kom mig att minnas en gång i Rangoon då vi satt utanför en bar och tog igen oss efter några öl för mycket...
Vi satt lutade mot barväggen i den stekande värmen,ett par hade somnat (slocknat). Helge som vaknade till knuffade mig med armbågen och pekade ut på vägen. En jättlik orm slingrade sig långsamt fram, huvudet var höjt som ett periskop på ubåt. Den var över två meter lång och gled majästetiskt fram...
Ingen av oss rörde en fena, vi satt blickstilla och stirrade...Det var tur att dom slocknade inte rörde sig då, man kan ju aldrig veta med ormar...
Sådana kobror fanns det mycket av förr i Burma, ormtjusare fick sig några slantar på att visa upp sig med dessa reptiler.
Visst var hon vacker, den gamla "damen". Till skillnad från de stora "galleriorna" som nu trafikerar mellan Sverige - Finland.
Efter min praktiktjänstgörning på Finnboda varv, för att få mitt maskinistbrev, fick jag jobb i Birger Jarl som matros. Det var en bra båt att jobba i och besättningen var toppen.
Kojerna var för korta för mig, men det fixade vi med att såga ut en lucka i fotändan så jag kunde sticka ut mina fötter och sträcka på kroppen vid behov.
En av skepparna kallades för "Kapten whisky sour", hans intagande av minst två flaskor whisky per dag var orsaken till detta namn...
- Vi fick vara med om mycket under mina fyra månader ombord. En natt fick vi det stora nöjet att bura in en kriminalkommissarie från Stockholm, då han naken sprang och jagade sitt fruntimmer, likaså naken, längs korridorerna, hon skrikande på hjälp: "Han våldtar mej" hördes långa vägar. Vi hade inga vakter då, utan det var vi i manskapet som fick sköta den biten. -"Jag är kriminalkommissarie för fan" sa snubben då vi gav honom en filt att skyla sig med och sedan låste vi in honom i arresten. -"Desto bättre" var det någon som sa då.
Kommissariens dam låste vi om i deras hytt och hon trodde nog att det inte gick att öppna dörren, för hon kom inte ut förrän på morgonen då den snopne polisen återvände eskorterad av en matros...Det var ju kul för oss att prata om i mässen efteråt.
En annan gång var det en ledsen man som satt i första klassbaren och drack fyra rena stora glas wiskey, för att sedan gå akterut från baren, till flaggstången som var belägen på övre däck och där tog han av sig skorna, ställde dom prydligt bredvid sin medhavda portfölj och så hoppade han överbord...!
Detta hände strax efter Oxdjupet i Stockholms skärgård.
Barmästarn larmade bryggan och vi fick ut motorlivbåten som inte gick att starta den gången.
Det blåste friskt och vi rodde och rodde, till slut dök hans huvud upp och vi grabbade tag i den fräsande och spottande desperata mannen och drog upp honom...
Han svor och skrek åt oss: "låt mej vara, jag vill bara dö"... Men vi drog honom ombord, han fick byta till torra kläder och vi fortsatte...
Det slutade inte alltid så lyckligt, oftare hittades inte de stackarna alls...
Spelet kunde hålla på hela weekenden, man skålade och skrålade, cigarettpaketen bytte ägare och på måndag morgon var pokerspelet över för den gången. Spriten var slut och arbetsveckan låg framför oss...
