Bananormar i lasten...

För länge sedan lastade man bananer i stockar, de bars ombord av lokalbefolkningen med läderförkläden som skydd mot de giftiga ormarna vilka ofta följde med dessa bananstockar. Även giftspindlar förekom, t.ex den vanliga bananspindeln från Brasilien som räknas till de giftigaste i världen. 
Dessa varelser oskadliggjordes av kylan i lastrummen, men ofta vaknade de till liv igen under lossningen i Bremerhafen, dit bananbåtarna ofta gick för lossning.
Man sopade där kräldjuren skyndsamt i säckar för att brännas så de inte spred sig i Europa. Tänk vilket scenario. En massa män med piassavakvastar som sopar i stor brådska, rädda för att de giftiga djuren ska bli uppvärmda tillräckligt för att hugga...

 Bananspindelbett kan te sig läskigt.

En bananorm som inte ser ut som en banan , Brasiliansk giftorm.

Vi läktrade i Saldanha, Sydafrika.

Sea Scout gick in till Saldanha, nordost om Cape Town för att invänta en amerikansk tanker som råkat få maskinhaveri på sin resa till Bahamas.
Vi låg där flera dagar, kanske en vecka, väntande, så vi passade på att kolla förtöjningstrossar och -vajrar. Flera av dem behövde splejsas om, så det var arbetet den veckan för oss däcksare.
Trist men nödvändigt arbete...
Gick iland på kvällen en dag för förfriskningar i tristessen och mötte den vackraste färgade tjejen jag någonsin sett på en bar uppe i samhället. Hon satt tillsammans med lokal förmåga, en boer, född i Johannesburg, jag satte mej hos dem efter att en invit av tjejen.
- Vi samspråkade och drack öl, det var mysigt...Så fick vi idén att kanske skaffa en flaska starkt, lokal "Jungle Juice" som skulle finnas i byn där den vackra flickan bodde. 
En trött taxichaufför körde oss upp på en höjd där byn låg och vi gick in i den lilla kåk som var hemmet.
 - Då plötsligt hördes skrik och skrän från gårdsplanen, en hel massa blodtörstiga människor hade samlats där för att livet av oss vita... Nu förändrades också "vår" tjej! Hon tog ur sina löständer från munnen, väste åt oss att fly fort som ögat och pekade på ett hål under diskbänken, som säkerligen var gjort för just det ändamålet...Hennes föräldrar och antar jag, bröder hade beväpnat sig med basebollträn och machetes, dom skulle försvara hemmet...
En stor sten som flög in och krossade ett fönster fick mej och boern att störta ut i natten genom hålet som vette mot baksidan av kåken och vi sprang för våra liv nedför backen vi kommit upp längs tidigare på kvällen med taxin. Så fort har jag nog aldrig sprungit förr...
 - Flåsande kom vi fram till byn, där vi sprang in på ett hotell och dit förföljarna inte släpptes in.  - Det var säkert hundra skrikande bamsingar som hade dödat oss om dom hade fått tag i oss...
Vi fick hyra rum på hotellet och vågade oss inte ut förrän det var ljust och Sea Scouts kapten kommit för att lösa ut mej.


Följand dag läktrade vi olja från amerikanen, 100 000 ton, för Bahamas. Lasten blev omsåld flera gånger och vi fick många kontraorder, innan vi till slut seglade upp till Rotterdam.

                                                                                          

Underhållsarbete ombord

En ciggpaus är befogad när arbetet börjar smaka pyton. Dagarna känns så långa, ändå är det bara en vecka kvar till land. Och kanske en fridag  i Hong Kong...


Bilderna är lånade från en ung sjömans arkiv.


Romantiken är långt borta när rostflagorna yr kring öronen på matroserna, lika långt som till nästa hamn...

Att navigera i skärgården är inget för supertankerbefäl...

På äldre dar hade jag börjat segla i närfart som skeppare. En redare med en nyköpt mindre lastbåt anställde mig för att skeppa timmer från östra Finland till Pargas i den västra delen av landet.
Vi var två man i besättningen, en matros, en allt i allo kan man väl kalla honom och undertecknad som hade ansvaret.
Redaren var en relativt ung överstyrman som seglat i supertankers. Hans ambition var att stanna iland och tjäna sitt levebröd som chef för sitt eget rederi. Kontoret hade han hemma i sin lilla tvåa i Helsingfors.


Vi hade lossat första lasten i Pargas och avgick tomma mot Hamina. Den här gången var redaren med och han ville föra befälet över fartyget den här resan. Vädret var bra, en frisk vind blåste ut från land när vi anlände till Hangö skärgård, sent på natten. Ett myller av fyrar blinkade, färgerna varierade mellan rött, grönt och vitt. Redaren kom in i styrhytten där jag  var i färd med att styra båten i den ganska trånga farleden, just då hade vi en fyr alldeles inpå oss om styrbord som blinkade rött, en annan lite längre bort var grön, medan den jag höll kursen på var förstås vit... Redaren blev som galen då han såg den röda fyren nästan vid vår bredgång och han rusade fram, slog av maskin och skrek att"ser du inte att det är rött för fan"! Jag påpekade att det skulle vara rött där på sidan men att vi låg på kurs... Han lyssnade inte på mig utan skrek och härjade av bara den.
Båten var ju olastad och låg högt i vattnet, vinden drev den inåt ön med det röda ljuset och snart nog kände vi grundstötningen och fastnade på botten... 
Nu vart redaren helt tokig, han anropade kustbevakningen i komradion, skrek "mayday" och höll på. Det gick inte all lugna honom förrän jag gav honom en örfil och då började den stackarn att gråta, han bönade mig om att ta grundstötningen på mig... Han skulle betala bra inte ville han bli av med sitt befälsbrev...
Dagen därpå undersökte dykare från kustbevakningen båtbottnet, konstaterade att allt var OK och vi drogs från grundet av kustbevakarna. Till råga på allt beställde redarn lots ombord för att lotsa oss igenom Hangöfaret... När lotsen lämnade sa han spydigt till mig att hålla dom röda och gröna "pinnarna" på varsin sida om båten... Jag har aldrig skämts som just då!


Kontentan av det hela är att befäl från dom "stora fartygen" ska hålla till långt ute på havet där man navigerar med"lakan" och tar lots långt ut till havs, eller innan dom går in i Stora Bält som vår matros sa. Även han hittade i skärgården...
Fotnot: jag nämner inte fyrarna vid namn eftrsom jag inte kommer ihåg alla deras namn längre.

Sjöfartshotellet i Stockholm på 1970-talet

Förr var Sjöfartshotellet en tillfällig bostad och även en mötesplats för sjöfolk från hela landet. Man bodde där under tiden som man sökte jobb på förmedlingen, belägen i samma kvarter, endast några steg från hotellet.
Det kostade 18:- per dygn för sjömän med sjöfartsbok ( steg till kr 50:- mot slutet av -70-talet ), så inte undra på att avdelningen för sjöfolk för det mesta var fullbelagd. På den tiden träffades där alla sorters "sjöfolk", dom äkta, dom nyfikna och "golddiggers", sådana som sökte sig till "guldfiskarna", sjömän med avmönstringen på fickan och generositeten strömmande med hjälp av de starka dryckerna...
 - Restaurangen hade inrett en avdelning, möblerad med bord och bänkar och paneler från gamla Waxholmsbåtar, en riktigt mysig hörna där turisterna sällan hittade sittplats på grund av en massa högljudda sjömän. Stamkunder som Shanghaj-Slim, Trikarn, Janne-Bangkok, Chiefen och många fler hade "sina egna" bord och gud nåde den som tagit dessa platser...


 - Ja, det kunde gå hett till ibland, festen började i restaurangen och fortsatte sedan uppe i rummen som emellanåt kunde inhysa uppemot tjugo personer på en gång. Läskedrycksautomater från korridoren drogs till rumsdörren så man slapp springa efter blandvatten, rök bolmade ut ur rummet där dom flesta rökte och rösterna mycket högljudda då alla skulle överrösta alla...Musiken från radion skrällde, turisterna klagade  och direktör Karlsson (han hette så, hotelldirektörn) var utom sig av ilska...
Han  jagade iväg dem som inte hyrde rum på hans hotell och vi andra fick världens utskällning. 
Men han var en snäll och omtyckt person som alltid ställde upp för oss sjömän. Han trollade fram lediga rum fastän hotellet var fullbelagt!! 
Tjugo procent av hotellkapaciteten var vikt för sjöfolk, resande till eller från sina arbeten på fartygen eller boende där under tiden de var uppsatta på "törn" på sjömansförmedlingen.


Det var en underbar tid, mycken samhörighet och trevliga stunder tillsammans, sjömän är ju en kategori för sig, eller var. De flesta var ensamma utan eget hem annat än de hotell eller liknande instanser. Många gick i Antwerpen, Rotterdam eller Genua och mönstrade ut där.
Då var ju sjöfartshotellet i Stockholm mångas "hem", en plats att packa upp sjösäcken på.
Det var ju en genomfartsplats för de som bodde runt om i Sverige, liksom hotellen i Göteborg
och de andra större hamnstäderna också. 
Jag minns hur Shanghaj-Slim vaknade på hatthyllan en morgon efter att ha slocknat vid bordet! Hjälpsamma vänner hade lyft upp den sovande gamla sjöfararen och "glömt" att ta ner honom före stängningsdags...
- Då jag gick till restaurangen för frukost tidigt den morgonen möttes jag av en svärande Slim som med mycken möda kravlade sig ner från hyllan...
Som sagt, det var en rolig tid!

Den kortaste fotbollsmatchen i världen....?.

Visst spelas det fotboll mellan de olika fartygen i världen.
Sjömanskyrkan och Norsk Välfärd ordnade matcher i många hamnstäder, man spelade om poäng, där det vinnande laget kunde bli världsmästare. Hade man tur så mötte man sämre lag i de flesta matcher och plötsligt fick fartyget sin pokal...


Vi låg i Apapa och väntade på att förhala till Lagos där vi skulle  lossa, en fransman låg akter om oss och vi hade kommit överens om att spela en match på kvällen, bara på skoj.
Klockan 19,00 hade våra respektiva lag ställt sig på planen, en lokal domare hade också ställt upp och matchen började... Klockan 19,10 var det kolmörkt, det var som om någon släckte solen, så fort försvann den och det vart svart... Vi låg då under med 2 - 1 och matchen var över... Tio minuter, den kortaste matchen någonsin...?
Publiken, mest ungar men även några fullvuxna hade kommit för att åse de vitas kamp. De blev ju blåsta på en "intressant" fotbollsmatch, men var glada och applåderade  för varje passning som gav resultat...
 - Molokna knallade vi tillbaka till hamnen, men ombord på fransmannen hade man dukat upp för fest. Ett bordtennisbord fullsmockat med olika drycker, allt från läsk och öl, till de finaste sorters konjak och whiskey, hade placerats på övre däck under soltaket och ett sideboard smockat med tilltugg i form av snacks och sallader med brytbröd...
Där festade vi, klädda i våra fotbollskläder, till långt fram på natten...
Vilken härlig sport fotbollen är ändå...

                                                                                                                   

Underhållsarbete är viktigt ombord

Fartyg i drift behöver kontinuerligt underhåll för att inte rosta sönder i de salta haven. På bilden en matros som "fläckar" på däck.
"Bäst att passa på då oceanen är lugn och ligger stilla i solen", verkar han säga.
Båtar av stål är mycket känsliga för rostangrepp och håller sjömännnen i arbete under resorna mellan hamnar.
Master, bommar, kranar och däcksbyggnader angrips av rosten och man knackar rost och mönjar så "örona blör" som en värmlänning uttryckte det.
Det kan vara ordentligt hett i solen kring ekvatorn i synnerhet, däcket är hett så man kan steka ägg på det, ingen beträder däck barfota på dom breddgraderna utan att få stora besvär...


Under tiden fartygen lastar eller lossar underhålls utsidorna meddels ställningar och flottar, man behöver inte gå arbetslös en enda dag ombord.                     
                                                                                                                             
 - Märkväl att jag skriver mest om däcksarbetet, jag var ju däcksare själv. Det är likadant i maskin, alla arbetar med underhållning där också, mest då grejar dom med maskinerna förstås, det är ju av största vikt att dessa fungerar. 
I byssan är arbetet igång från tidig morgon. Frukosten ska serveras i tid, som alla andra måltider, maten förbereds av kockarna/kocken, hökarn planerar menyerna veckovis, om det finns en hökare ombord. Nu för tiden är det mest kockstewartar som har hand om allt det där. Moderna fartyg har inga stora besättningar längre...
 - Jag har seglat i båtar där besättningen utgjordes av 52 personer! Idag får man bemanna tre, fyra fartyg med den mängden befäl och manskap. Ja ja, tiderna förändras ju...

En flicka i varje hamn...

Romantiken till sjöss har alltid varit ett samtalsämne bland gemene  man. En sjöman har ju en tjej i varje hamn!...


Tänk er att en ung sjöman går iland, kanske i Rio de Janeiro. Han hamnade säkert på "Florida Bar", dit kom de flesta förr i tiden.
En massa vackra unga flickor frekventer ställen som denna bar och en första gångens sjöman har lätt att bli "dödskär" i någon av dem, som erfaret "tar hand om" den unge mannen...
De tävlar om hans gunst, får honom att känna sig oemotståndlig och stolt som en tupp bjuder han på mera dricka... Han fastnar för en som är så "vacker" i sin ekivoka klädsel, egentligen saknad av klädsel, vilket får de manliga testosteronen att rusa i blodet...
Hon ser till att sjömannen blir serverad drinkar och naturligtvis ska ju hon också ha en drink samtidigt. Att skönheten i fråga nästan bara dricker alkoholfritt ,det tänker man inte på. Det här är hennes arbete. Hon har procentlön per drink som den oerfarne bjuder på!
Tjejen visar sin "kärlek" genom att bjuda "hem" killen och låta honom tro att hon förälskat sig i honom, bara honom. För det mesta bor hon i en "camp" där många andra flickor håller till medan de tjänar sitt uppehälle i den stora hamnstaden.
Ett gammalt uttryck är: kärlek på sympati..., pengar som souvenir...


Sedan skryter man ombord i båten om sin "tjej". Hon är en familjeflicka som bara råkade vara där och guu-ud vad hon älskar sin blonde viking.
Att hon sedan har "den ende" i alla länders fartyg, har man ingen aning om...


Det fanns sådana skönheter i dom flesta hamnstäder, ofta som lockfåglar som kallt såg på medan sjömannen misshandlades och rånades på sina kvarvarande sekiner...


Den romantiken. Huir många har man inte blivit förälskad i?...

Ett jobb jag helst vill glömma bort...

Någon gång för länge sedan satte jag upp mej på törn i Helsingborg, bara för att jag råkade vara på besök i Kävlinge när mina pengar tog slut. Det var svårt att få tag på jobb just då, i Malmö var det helt omöjligt.
 - I ren desperation mönstrade jag på som lättmatros i m/s Irene, Transmarin...
Måste tyvärr säga att det var en katastrof... Ingenting var som på "vanliga" fartyg. Besättningen verkade tagen ur "Gökboet", ber om ursäkt ifall någon tar åt sig, men det var det värsta jag varit med om...
 - Nåväl, då vi kom ombord (en matros mönstrade samtidigt som jag) var fartyget redan sjöklart och avgick mot Le Havre i Frankrike. -Jag tilldelades förstens vakt 4 - 8. Märkväl att jag var befaren redan då, hade seglat som båtsman i flera båtar.


Det var höst och jag fyllde år under resan ner, gick upp till skepparen och bad om att få köpa en flaska konjak, eftersom jag ville bjuda på ett glas för att fira min bemärkelsedag. - Det här var ett undantag, sa kapten i fråga, men han lovade mej EN flaska och jag gick till hökaren som gav mej en butelj  fin konjak.
Med den gick jag ner i mässen, ställde konjaken på bordet och sa "varsågoda nu".
Till min stora förvåning var det ingen i manskapet som tackade ja till det!!
Den nya matrosen och jag drack ur hela flaskan medan dom andra tittade på...

- Svaret jag fick på min fråga, varför, var att i och med att ingen annan i manskapet förutom båsen, fick köpa alkohol, skulle dom fanimej inte ha något av en nykomling som hade fått lov att köpa sprit!!?


 - En söndag morgon då jag hängde på bryggvingen under min vakt tyckte överstyrman att jag gott kunde gå ner och köra av rost från däck och sedan mönja det. - "Vad bra", sa jag, "då får jag ju dubbel övertid".
Men det tyckte inte styrmannen. Der var en fråga om säkerhet ombord, att "rädda däck" var inte övertidsarbete, det hörde bara till var och ens skyldighet, menade han!?
Som vaktgående lättmatros får man ju inte åsidosätta sina plikter, så jag tog fram rosthackarmaskinen och satte igång med arbetet. Det dröjde inte mera än ett par minuter så kom en helförbannad kapten utrusande, drog ur elkontakten och började skälla på mej, va fan trodde jag att jag var som vågade väcka honom 
en söndagsmorgon... Jobbet blev gjort först på måndagen.


 - Vi hade lastat klart i Le Havre, lastluckorna var skalkade och överdragna med tre presenningar, det var bara bommarna kvar att fira ner och låsas.
 - Jag och den nye matrosen, kan inte komma ihåg hans namn, började släppa ner dessa bommar på akterdäck. Jag hade lagt en och en halv törn vajer på nocken och den första bommen gled ner så vackert på ett litet kick.
Plötsligt kommer tredje styrman skrikande och gormande att vad i helvete gör vi egentligen... Det var bara båtsman som fick fälla bommarna...
Jag måste tala om att båsen, en äldre herre med en massa övervikt, hade svårt att komma upp på masthuset, han pustade och stånkade innan han till slut lade vajern på nocken, fem sex varv och började firade ner bommen som hackigt 
kom ner några centimeter i taget! Det dröjde över tre timmar att få ner de åtta bommarna!...


Vi gick till Söderhamn med saltet från Frankrike. Den nye matrosen och jag mönstrade av och gick iland med sydkejsarna så fort det bara tilläts...
Skönt!

Trinidad, Port of Spain

Vi låg och topplastade bauxite i Port of Spain på Trinidad, efter Mc Kenzie, Guyana, för Montreal i Kanada.
"Herr Karlsson", matros, skulle firas för hans kommande avmönstring. Resecheckarna hade han fixat och sydkejsarna var packade.
Vi gick iland och festen startade på något av alla sjapp i sta´n. Karlsson var generös, han betalade med sina för resan avsedda checkar och alla var ganska på lyset när det var dags att hålla tal och "avtacka" herr Karlsson. Han föredrog att kalla sig så, varför vet ingen antar jag. Karlsson kände till allt om sportevenemang i olika hamnar, från fotboll till cykellopp. Hur han kunde allt det där var en gåta för oss andra. 
Han bodde på en hosteria i Genua och det var dit han skulle efter att ha fått sina flygbiljetter...
Undertecknad vaknade upp i San Fernando, purrad med kaffe och kaka av en, ursäkta uttrycket, hästliknande kvinna...Hon var så ful. så  jag kunde inte se på henne medan jag drack kaffet...
Men hon var en snäll människa som hade räddat mig från rövare och andra banditer där i Port of Spain och hade tagit mej med hem till sin lya flera mil från staden där mitt fartyg låg och lastade.
Glatt kvittrande talade hon om att en taxi skulle hämta mej klockan sex på morgonen, den var redan betald, sa hon. Jaha, undrar om mina pengar är slut, tänkte jag och kände efter i fickan, men där låg alla slantar kvar!
- Tjejen hade betalat med egna pengar och inte snott mina! Hon måste ha blitt kär i mej...
Taxin kom, han som körde såg ut som ett vandrande lik, lång och mager, blek i ansiktet fast han var "bamsing". They call me The hell of a life, berättade han under resan ombord, taxiresan som "hästansiktet" hade betalat...
- Herr Karlsson hade fått slut på sina resecheckar och följde med till Kanada...

s/s Kungsö av Mariehamn var en trevlig steamare att segla i.
Minns en gång i Rochester, England när vi låg ankrade på redden och hade lagt ut fallrepet för vår "speedbåt", den lilla roddbåten med vilken vi kunde transporteras iland. Strömmarna gjorde att vi hade fäst långa linor mellan båten och kajen för att kunna dra ekan fram och tillbaka. Det jag kallar "redden" var bara några meter från kajen, vi låg där för tidvattnets skull.
- Timmerman och undertecknad stod vid detta fallrep och diskuterade när kapten "Stor-Klas" kom farande och beordrade oss att sänka falltrappan så att ekan kunde nås lättare. - "Det är ju högvatten snart och då blir det ju lagom högt", påpekade timmergubben.
- "Ja det är ju sant" sa skepparn och gick sin väg.
Efter en bra stund hittade han mig i mässen. - "Fan", sa han, "vattnet höjer ju båten också, nu vart jag lurad igen" muttrade han...
Skall nog erkänna att även om "Stor-Klas" inte var den snabbaste i att fatta allt, så var han en "skitbra" och reko kapten 

Överstyrman kastad överbord! Mord eller...

Det hände på Svarta Havet under en resa från Odessa.
- Festen hade blivit lite väl blöt och klockan halv åtta på söndagsmorgonen satt andre styrman och sov i officersmässen,lutande huvudet mot bordet. Ett tomt grogglas låg omkullvält med innehållet utrunnet över den vita duken...
Överstyrman, en elak jävel, hittade andren sittande i den ställningen, när han kom ner från bryggan för att leta efter sin avlösare från vakten. I ilskan greppade han andrens hår och började banka den sovandes huvud mot bordsskivan för att på så sätt väcka den arme mannen...
Att på detta vis bli väckt ur en fyllesömn är ju aldrig bra för ens sinnelag. Så var det den här gången också, andren blev fly förbannad och flög upp från stolen han suttit på och slog till överstyrman på käken så att han ramlade bakåt och antagligen törnade mot bordskanten och föll avsvimmad ner på durken...


Andre styrman, fortfarande kokande av ilska, tog tag i den avsvimmades ena fot och drog honom ut ur mässen och vidare ut på däck. - Helt sonika lyfte han upp  den medvetslösa överstyrman på bredgången och knuffade ut honom i havet...- Plötsligt upptäckte han att en ung mässkalle hade åsett hela händelsen från dörröppningen mot däck... Väsande sa den arga styrmannen, "För helvete om du talar om det här för en enda människa så åker du samma väg!" Den helt förskräckte mässkallen, blek och skakande, kunde bara nicka som svar...

En lång tid trodde alla att överstyrman hoppat överbord av någon anledning, men när tankern gick in till Varna för att bunkra kunde mässkallen inte längre hålla tyst , utan berättade allt för hökaren, som i sin tur gick till kapten. Andrestyrman häktades och i förhöret uttryckte han följande: " Jag trodde den fan kunde simma... det var ju bara ett par sjömil till land"... - Senare dömdes han till åtta års straffarbete på ett av Finlands strängaste fängelser, Kakola. - Men frågan kvarstår, var det mord eller orsakande till annans död? - Att purras genom att få huvudet slaget mot en hård bordsskiva är ju inte vad man kan kalla för mild behandling...

          

Linjedop

När man som ung sjöman gick över Ekvatorn var linjedopet en "måstetraditon". Redan långt innan den dagen pratade de äldre om hur det skulle bli, om alla "hemskheter" som väntade de odöpta. "Neptun är hård och en kölhalning var den mildaste av alla ceremonier man tvangs att gå igenom för att bli en fullvärdig medlem av Neptuni Orden".
Timmerman skulle koka tjära i god tid, odöptas könsorgan måste tjäras för att motverka eventuella "bagg och andra sjukdomar".
Vi unga var smått nervösa för det kommande och innerst inne hoppades vi på att en kontraorder skulle vända fartyget till en annan destination, så man slapp denna grymma ritual som väntade...

                                                                                                     
Men så blev det ju sällan, så dopdagen kom och vi skulle döpas. - Kung Neptun  med fru Amfitrite satt och tronade på en upphöjd plattform, de var beredda på att göra oss till befarna sjömän. 
Vi beordrades att klä av oss och krypa på alla fyra från midskepp till aktern och tillbaka igen, kyssa Neptuns vänstra fot, ställa oss i lovart och urinera mot vinden. Hade man tur var det kanske vindstilla...
Efter olika förnedringar tog så Kung Neptun moddlaren ur tjärpytsen, tjärade oss i skrevet  och skickade oss till kölhalningen med orden: "Du är nu en fullvärdig sjöman och har all rätt att segla på de sju haven som en befaren medlem av Neptuni Orden"
 - "Kölhalningen" var ett  dopp i den uppriggade badbassängen på däck...


En gång var skepparns hustru med om dopet. Hon stod på bryggvingen och studerade intresserad de nakna killarna som gick igenom ritualen, småleende så vackert...
Men se det skulle hon inte ha gjort. Någon ropade att nu ska frun också döpas...Sagt och gjort, damen hämtades, med låtsat motstånd drogs hon till Neptuns tron där hon beordrades att tjäras. Nu blev hon lite blek, hon var ju dock den enda kvinnan ombord, till och med kapten såg nervös ut...
- Det var inte så farligt. Kaptensfrun bads att lyfta på klänningen lite grann och Kung Neptun bara petade med moddlaren på hennes underkläder, varefter hon knuffades ner i bassängen med kläderna på.

"Tjäran" var bara en mix av vatten och sot.                 


Alla får ett diplom som bevis. Kan se ut som det här:

m/s Convallaria, en skönhet bland fartyg

Visst är det fascinerande, cyberrymden menar jag. Det gör att världen är bra liten ändå. 
Jag måste tala om att jag nyligen blivit medlem i en toppen sajt, "Landgång", där sjöfolk och även "landkrabbor" delar sina meningar.


Ja, alltså fick jag ett meddelande från en sjökompis som jag seglat tillsammans med i "Convallaria", en skönhet som ses på bilden.
Han, sjökompisen hade lagt in foton av undertecknad och hälsade. Nu seglar han fortfarande, det är över fyrtio år sedan vi sågs, vi mönstrade av på Finnboda varv båda två.
 - Visst är det fantastiskt att på detta sätt träffas igen, så säg.
Det sades förr att sjömän som seglat ihop alltid ses igen, om inte förr så inom sju år i alla fall. - Nu råder andra tider...
Ett stort tack Torkjell för bilderna och för att du kontaktade mej!

Att gå iland är avkopplande

Ibland kan en sjöman ta sig en fridag och gå iland som "vanligt folk". Varför inte i Tanger, Marocko, få sig en öl eller två på någon av de otaliga barena i staden med många historier som gett upphov till en hel del äventyrsfilmer.
En avkopplande dag gör att arbetet inte känns tungt och dåliga väder glöms bort.
Många gånger kan kvällarna på dessa barer bli "lite" väl omtumlande men det brukar gå över med frisk luft och penicillin som andren säger...

Arbetet ombord är mångfaldigt

Som sjöman blir man något av en mångsysslare, d.v.s. uppgifterna är varierande. Ibland ska kanske en cementkista läggas över ett läckage, olika snickeriarbeten är behövliga många gånger, presenningar lappas eller sys nya. Splejsar i olika slag om vajrar eller trossar brister. Man bör kunna sköta en kran eller en winsch, för att inte tala om att skrapa rost och måla, både inom- som utomhus. Inte får man vara höjdrädd heller, på fartyg med master gäller det att klättra upp i toppen och byta lampan i topplanternan, som ett exempel. Well, en sjöman får löra sig lite av varje, det finns inga andra hantverkare att ty sig till.
Maskinfolket är ofta mer kunniga i verkstadsarbeten än folk iland, där dom oftast bara är specialister på ett område, medan sjömännen måste kunna tusenfalt mera eftersom det ofta händer att något pajar på däck eller i maskin och var hittar du verksta´n, jo i maskin, fartygets hjärta.
Hur många gånger har jag inte varit med om att motormän och maskinister har tvingats göra en kannhalning i stormande väder med åtföljande rullningar. Tur att man är däcksare...
På bilden sitter undertecknad och kör kran i m/s Convallaria.

Att vara till havs i storm...

Tänk dig själv ute på havet under en full storm. Klicka här och känn hur du mår av det. Se den på helskärm. Testa om du kan tänka dej att vara till sjöss under sådana omständigheter! Så här är det ganska ofta och man kan inte komma iland...


Stormar är vardagsmat för sjöfolk som fraktar våra dagliga varor, frukt, kaffe, socker, aluminium, olja, ja det tänker man inte alltid på: - Hur kommer grejerna hit?...
Sjömännen arbetar ofta med livet som insats, men vem tänker på sådant. Dom tillbringar långa tider ute på haven utan att se land och att gå ut en kväll med frugan eller kompisarna går inte...man är som i en liten plåtburk där på de stora oceanerna, utan möjlighet att komma i lä för vindarna.


Kolla in filmen, känn suget...

Splitsarbete före anlöp till Sidney

Vi hade lastat för Australien och första anlöpet var   Sidney. "Atalaya" från Helsingfors hade inte varit i Australien förut, den gick normalt på Sydamerika i linjefart men var tillfälligt "utlånad" för den här resan.
Jag som var "gammal" i gamet visste vad som gällde och eftersom jag var den ende som kunde splejsa vajer blev det mitt jobb att splejsa om alla hiss- och toppvajrar ombord, 16 st av vardera = 32 st s.k. kransplitsar!! 

En ung matros blev min hjälpreda och vi arbetade på i flera dagar med dessa "nya" splitsar som australierna krävde för att alls komma ombord och lossa lasten. En vanlig "Liverpoolsplits" kan tvinna upp sig om det vill sig illa, så dessa var helt förbjudna i hela Australien.
Matrosen var duktig, snart hade han lärt sig splejsa och dom sista vajrarna klarade han alldeles själv.
Efter arbetet bjöd skepparen på fest, för att vi klarat av jobbet långt innan vi skymtade den australiensiska kusten.
Sveriges Bloggar

Berge Istra och Berge Vanga

Berge Istra             Berge Vanga


Två försvunna "jättar" man inte får berätta någonting om i skrift.
20 april 2011 finner man ett inlägg i Expressen om dessa.

Finns det spöken på havet?

Att fiska lax var tungt arbete, men spöken, finns dom?
Vi hade fiskat i tio dygn öster om Gotland och var på väg till Mariehamn på Åland. Tio dygn med blåst och snö var tröttande, men vi skulle ju komma iland och få vila. 
Lastrummet var fullt av frusen lax, vinden från nord och sjöarna slog över den tio meter långa fiskebåten.
Jag satt till rors i nattmörkret, halvslö av trötthet, vågstänket lystes upp toppljuset beroende på sjöarna.
Plötsligt såg jag en naken man komma upp på fördäck med en våg och han ställde sig bakom masten...Jag gnuggade ögonen och väntade mig att få se mannen komma fram och visa sig, men ingen kom. "Måste ha drömt", tänkte jag och fortsatte med min rorsvakt.
Då hände det! En svart hand lade sig över kompassen och skymde den totalt...!? Jag var en hårsmån från att rusa ner i skansen och gömma mig, så rädd blev jag...
Snacka om att inte tro på spöken...

"Ljungman, ta loggen"...

I början av min sjömanskarriär var det vanligt att lura nya jungmän till att utföra något dumt. Jag gick 8 - 12 vakten tillsammans med en erfaren matros som stod till rors medan jag gick utkik framme på backen. Delfinerna sam och lekte i bogsvallet, deras kroppar var som fosforiserade, man såg dem tydligt i vattnet. - Plötsligt ljöd styrmans visselpipa två gånger, vilket betydde att man skulle avläsa loggklockan som var fäst vid akterrelingen. Eftersom jag inte var riktigt insatt  i dessa regler ännu sprang jag upp till bryggan och frågade styrman vad det gällde. "Ta upp loggen" sa han, så jag sprang ner igen och passade på att fråga timmerman vad det betydde att "ta upp loggen".
Timmergubben förklarade att "dra upp loggen med lina och allt och lägg den i en pyts som du ska föra upp på bryggan"...
Jag slet som ett djur med att få upp den långa logglinan som kändes som om den var minst en sjömil lång. Inte nog med att det var tungt, den "snollade" sig alldeles hemskt, höll på att vrida sig ur mina händer. Svetten rann ner innanför kragen och det gjorde ont i fingrarna av den vridande linan, men till slut stod jag där med hela skiten på däck, lina, propeller och trissan. Det var inte lätt att få in det i aluminiumpytsen, men till slut lade jag klockan ovanpå högen och gick upp till min styrman...
Jag ska inte beskrive de ord som skallade på bryggan, men vill påpeka att det var en mycket förgrymmad styrman som stod där framför mig.
I rättvisans namn vill jag tala om att det var timmerman som fick uppdraget att klara upp trasslet som orsakats av att jag inte hade slåppt ut linan först för att sedan dra in den baklänges...
Egentligen skulle jag bara ha läst av klockan på relingen, som ju visade värden för att kunna räkna ut farten genom vattnet...Ja, ja det var då det, på 50-talet.

Mässnack

Det är i mässen de flesta problem ska lösas...
Man dricker sitt "kaffe efter maten", förr drack man det ur mjölkglaset, och snacket kommer i gång. Allt mellan himmel och jord ska dryftas under de få minuter man sitter där vid borden och fikar.
Motorman Gillis hade planerat att be om en fridag i nästa hamn och han övade sig i att ansöka om denna ledighet hos chiefen. "Hoppas att jag får hela dagen fritt eller åtminstone halv fridag", säger han rakt ut i luften där han sitter. "Har ju inte haft en ledig dag se´n jag kom ombord så det borde ju inte vara svårt att få en nu. Men tänk om jag inte får en hel dag kanske jag får en halv i alla fall! Chiefen brukar ju vara rekordelig och inte neka oss något! Men tänk om det inte går...Jag ska tala om för honom vad jag tycker om honom i så fall. Jag som inte varit ledig...Vilken taskig chief om han inte ger med sig! Fy fa-aan en så´n skit, stryk skulle han ha". Ingen i mässen hade sagt ett ord sedan Gillis börjat sin harang, men nu sa båsen att "det går nog bra ska du se". "Nä jävlar", sa Gillis, "jag får nog inte fritt, det är ett jävla sätt av den jävla chiefen...jag ska tame´fan mönstra av på en gång så fort vi kommer fram till Savona!"...
Det är väl att suggerera sig själv. Han mönstrade inte av, han fick sin fridag i Italienska Savona.

Tjej reser med från Oslo

Vi gick på västafrika med m/s Mangarella (Transatlantic).
Som vanligt kom tjejerna ombord i Grönlia, Oslo, när vi lastade för Afrika.
Jag minns särskilt en tjej som var liten och söt. Motorman V. blev förälskad i henne så till den grad att han lurade med henne på resan till Bordeaux, där skulle han mönstra av och ta med sig henne hem igen. Hon reste med i lönndom för befälet och väl i Bordeaux hade V. ångrat det där med att mönstra av, han ville bara bli av med tjejen men vågade inte gå iland med henne utan det blev undertecknad som tog med flickan iland.
Motormannen hade redan införskaffat tågbiljett tillbaka till Oslo och jag lämnade den unga damen på ett hamnsjapp som vi ofta frekventerade under de två timmar som vi lastade konjak för Dakar. Flera unga vackra femme fatále "arbetade" på sjappet och dom lovade hjälpa norskan till tåget, så jag gick ombord igen och vi avseglade som planerat.
Ca fyra månader senare kom vi till Bordeaux igen för att lasta konjak och kan man tänka sig, där satt norskan vid ett bord, tillsamman med en fransk hamnsjåare! Hon berättade att hon inte alls velat åka hem, utan det här var livet hon ville leva...Ja ja, var och en har sitt tycke här i världen.

Historien om kapten Boman

Kapten Boman var en snål en, berättade en gammal segelmakare från Åland.
Han hade seglat med Boman som inte hade nog med proviant för den sex månaders långa resan till Australien med säd från Norden.
Efter någon månad klagade manskapet på havregrynsgröten som var kokt på mögligt havregyn, men klagomålet avslogs av kapten som sa att maten var bra, han åt ju själv samma gröt...
Följande morgon ställde sig överstyrman och segelmakaren utanför salongsdörren och smygkikade i nyckelhålet.
Boman satt vid bordet med gröttallriken, en konjakskupa och flaskan framför sig. "Hörru Boman, om du äter upp gröten ska du få en sup" sa han och fyllde glaset med nektaret. Med ögonen på konjaken åt Boman all gröt, men med avsmak. Han greppade glaset...och tömde innehållet tillbaka i flaskan med orden "Nu lurade jag dig allt Boman, du ska inte ha nå´n sup!"
Det gick många historier om denne Kapten Boman. Många lär vara sanna...
Bilden är av "Moshulu" som gick för Gustaf Eriksson en gång i tiden..

Kosthållning ombord

Maten ombord brukar vara förnämlig.
De seglande gastronomerna är mästare på att göra god mat, dom flesta lyxrestaurangerna skulle inte tveka att anställa dessa gourmeter som vet vad en rätt tillredd rätt (kul va!) verkligen gör för läckergommarna där ute i mässen.
- Har ni hört om kocken som bjöd på stekt fläsk på onsdag, det sista fläsket ombord. Torsdagen kom med full storm där sjöarna gick höga och kocken var sjösjuk, som vanligt vid hårt väder.
Men ärtsoppan blev ju jättegod och förtärdes till sista skedtaget. Man drack kaffet och alla var nöjda, ända till det att båtsman frågade: " var fan kom fläsket ifrån...? "


Men lugn, det här var bara en av många sjömanshistorier. Maten är alltid förstklassig till sjöss!

M/T Bonny                      


Julen 1981 var vi på väg upp till Sullom Voe, Shetland med 50000 ton olja, när vi plötsligt råkade ut för blackout i maskineriet. Allting slocknade då maskinerna inte längre fungerade och endast nödljuset slogs på via batterierna.
Till råga på det blåste det upp till orkan på Nordsjön, vinden låg på 47 m/s!
- Julfesten avbröts abrupt av dessa båda intermezzon och då chiefen rusade ner till maskinrummet och förgäves försökte starta maskinerna igen hände ingenting annat än att all startluft tog slut och där låg vi i stormen...
Vinden förde tankern in mot land, vi befann oss utanför Edingburg med alla dess vassa klippor...
Tänk er att en tanker på nära 100000 dwt lastad med 50000 ton råolja som sakta men säkert driver upp mot klipporna och inte är inertgas försedd! Den gas som alltid finns kvar i tankarna före spolning, kan antändas av minsta gnistbildning och fartyget sprängs i bitar med man och allt...
- Vinden tjöt och vågorna gick höga, Bonny rullade sidleds, det var svinkallt i hytterna, man sov påklädd av ren utmattning och kyla, enda ljus som fanns var den svaga nödljusbelysningen i korridorerna.
Edingburg kom närmare, dom vassa klipporna växte för varje timme och orkanen fortsatte...Allas ögon var ofta riktade mot det land som oroväckande fort kom närmare och närmare.
Efter tre dygns drivande med vinden dök plötsligt en högsjöbogserare upp som en räddande ängel, den hade varit och undsatt norska oljeriggar som slitit sig och nu var den här. Vi hurrade och skrattade och kramade om varandra i glädjen över att ha fått denna högt uppskattade hjälp.
- Snart nog startade maskineriet igen och vi kunde fortsätta resan norrut.
Det var en separator som hade släppt in vatten i bränslet och orsakat blackouten. Senare hörde vi att tre människor hade förts ut till havs och drunknat av den hårda vinden. En remarkabel jul må man säga.